Tungt fall för patriarken
Publicerad 2016-03-11
Strindbergs Fadren går från sorgespel till komedi
”Fadren” är en pjäs om patriarkatet i mycket konkret mening: faderns rätt till att styra över avkomman. Grundkonflikten i dramat är egentligen löjlig. En ryttmästare vill att hans 17-åriga dotter Bertha ska läsa till lärare men hans fru Laura vill att dottern ska bli konstnär. Vem äger bestämmanderätt över barnet, modern eller fadern? Laura löser frågan snillrikt genom att påpeka att en far aldrig kan vara säker på att han är far till sitt barn och lyckas därmed driva sin man till vansinne, få honom omyndigförklarad och till slut bli kvitt honom helt då han faller ihop i ett slaganfall.
Att så kommer ske meddelas publiken nästan direkt i Andreas Boonstras dekonstruerande och diskuterande uppsättning av Strindbergs pjäs. Tillsammans med forna kollegan från Moment:teater Pontus Stenshäll har Boonstra packat in hela scenen i wellpapp och i en med all säkerhet överdriven tolkning av Strindbergs scenanvisning om vapen på väggarna låtit hela fonden täckas av hotande maskingevär.
Pjäsens två första scener döms ut som oviktiga och spelas raskt igenom med ett par dockor av Kim Theodoridou Bergquist, som senare även ska spela Bertha. Strax pausas handlingen helt och den knappt påbörjade kampen mellan ryttmästaren och Laura får stå tillbaka för en diskussion om själva pjäsen mellan de två birollerna doktorn och pastorn.
Den förre som spelas av Eric Ericsson bidrar såväl med biologistens som med besserwisserns perspektiv. I Pamela Cortéz Brunas pastor får han sin sociologiska motpart och tillsammans håller de didaktiska miniföreläsningar om teaterhistoria och faderskap, alltmedan Johan Karlbergs Ryttmästare och Camilla Larssons Laura surmulet undrar när de ska få börja spela sina efterlängtade huvudroller.
De blir de lovade att få göra i andra akten. Men när den börjar dyker i stället ryttmästaren upp som en jobbig gitarrkille och sjunger käcka duetter om föräldraskap med sin dotter innan vi faktiskt får se en mycket destillerad version av Fadren spelas, med undantag för slutscenen.
För där ryttmästaren i originalet dör och Laura går segrande ur hjärnornas kamp väljer Boonstra att göra Strindbergs sorgespel till komedi. Och det sockersöta slutet är egentligen mitt enda problem med denna tonsäkra, finurliga och välspelade uppsättning. Om kampen mellan könen kan lösas med ett par kramar, då är frågan om inte ryttmästaren blivit för mycket pappa och för lite patriark.
