Genom eld, rök och aska stiger hon upp
Bartóks Judith återuppstår i Folkoperans dubbelprogram
Publicerad 2023-04-20
Efter Benjamin Brittens The Turn of the Screw ger nu Folkoperan ytterligare en skräckopera, Bartóks Riddar Blåskäggs borg, som har fått en nästan lika skrämmande pendang i Malin Bångs Judith.
Brittens och Bartóks operor kan på goda grunder räknas som operalitteraturens läskigaste verk. Brittens spöken med incest i bakgrunden och Blåskägg som mördar kvinnor på löpande band går lite längre än de traditionella, mörka kvinnoöden som framför allt 1800-talets operor präglas av.
I en nyskriven prolog av Mara Lee, framförd med stor närvaro av Stina Ekblad, lockas publiken in i ett drama som kan kallas Jaget. Så följer historien om Blåskägg och hans senaste fru i den mörka borgen. Scenens gråa, flyttbara, betongliknande block är insidan av det miniatyrslott som syns vid scenkanten. Sju dörrar är stängda, envist kräver Judith att de öppnas en efter en, trots att vad som döljs bakom dem blir värre och värre.
Judith klär (bokstavligen här) av Blåskägg hans blodiga förflutna, borgen är ju hans eget huvud. Priset för detta avtäckande är Judiths egen undergång. Bartóks musik skiftar mellan expressivitet och en melankolisk längtan som expanderar vartefter. Tyvärr är orkestern lite väl hårt reducerad, vilken emellanåt förtar effekten.
Men Julia Sporsén och Johan Schinkler gör sina roller med den äran, både med vokal styrka och scenisk närvaro där den allt intensivare musiken speglas i den fysiska, ökande närheten dem emellan.
Efter paus följer Malin Bångs pendang Judith. Här har hon fallit ner, frivilligt som hon tror, och har att ta sig upp från botten av den mörka borgen. Mara Lee har skrivit en ombruten Orfeus-myt, där Judith är en av Blåskägg stungen Eurydike som genom de fyra elementen måste återskapa orden och livet.
Alexandra Büchel i rollen har att använda sin röst på sätt som få operasångerskor nog varken vill eller vågar. Hon fräser, skorrar, tjuter och brister ut i tinnitusframkallande forte, allt till Bångs ljudklanger där udda instrument som oceantrumma, tjockt plastark och raspande pinne ger toner åt färden uppåt längs de skrovliga väggarna.
Regissören Wouter van Looy har funnit ett exakt sceniskt uttryck för Judith, där scenografen Marie Szersnovicz borgrester och Raimo Benedettis videoprojektioner har skapat något av ett litet allkonstverk, ett välorganiserat underjordskaos i svart-vit stumfilmsestetik.
När det höjs röster om att förpassa konstverk som inte passar vår moralistiska tid till källaren, är Folkoperans program ett lärande exempel på hur man i stället kan göra. Spela verket och låt det förlorade sammanhanget förklaras genom att kommentera det, till exempel med ett nytt.
