Ett drömspel, en dödsmässa

CLAES WAHLIN ser hur Strindberg förbarmar sig

När Advokaten och Agnes sitter i sitt klaustrofobiska hem och Kristin klistrar och klistrar, denna Strindbergs komprimering av hela sin äktenskapsdramatik, lossnar Ett drömspel på Göteborgs stadsteater. Anna Bjelkeruds Kristin klistrar nere vid golvkanten, vänder sig snabbt mot publiken och är det irriterande skrikande barnet som skulle blivit ett band mellan makarna.

Sådana teatrala ögonblick är värd sin väntan, ofta kräver de en långsam, till synes överflödig uppbyggnad för att nå full verkan. Om de inledande scenerna är en smula trevande, stegras första akten efter äktenskapsscenen vackert ända till paus. Iwar Wiklanders Officeren och Siri Hamaris Agnes/Indras dotter, de främsta bland många likar i denna ensemble, är två skäl. Wiklanders säkra scennärvaro och Hamaris troskyldigt kloka uppenbarelse är starka både i sig själva och gentemot övriga. Henric Holmberg vet också att ge frustrationen ett ansikte i Advokaten.

Lida för att lära, löd en gång Aiskylos uppmaning i Orestien. I en värld där Gud ersatts av Diktaren och samtidens ärkeoptimism gycklas hårdare än vi i dag ser, är det tveksamt om Strindbergs lidanden ger några lärdomar. Möjligen kan man tala om en upphöjd resignation inför livets villkor.

Etienne Glasers regi undviker förklaringarna, något som emellanåt lämnar en del scener åt sitt mystiska öde, ambitionen tycks så att säga överträffa resultatet. Men samtidigt styr dessa uppmärksamheten; den undran över livet som pjäsen utforskar gestaltas som just undran. I en tid då teatern allt oftare skriver publiken på näsan är sådant befriande.

När så de drömda och diktande personerna klättrat upp och ned för scenens vindlande spiraltrappa, efter paus spegelvänd likt pjäsens scener, sjungit snapsvisor, burit pianon, promoverats och tvingats i skolbänk, har de att bränna sina drömmar och förhoppningar.

En lång, närmast rituell scen vidtar, en efter en kliver de in i tomheten bakom fyrväpplingen medan övriga stilla sjunger sitt kyrie.

Ensam kvar skriver Diktaren de sista replikerna medan Ind-ras dotter försvinner.

Han spelas av Glaser, som fick ersätta den plötsligt bortgångne Kent Andersson, och frågan är om inte detta rekviem tillägnas just denne.

Teater

Claes Wahlin