Uppskruvad passion utan filosofisk botten

Claes Wahlin ser ”Fedra/Hippolytos” på Scenkonstmuseet

avClaes Wahlin

Foto: Sören Vilks
Maia Hansson Bergqvist i ”Fedra/Hippolytos”. Den antika berättelsen om Fedras besatthet av styvsonen Hippolytos, tolkas av Dramaten utifrån hela tre olika författare.

Ett kallt rum med heta känslor möter publiken på Scenkonstmuseet i Dramatens Fedra/Hippo­lytos. Kritvita gipsstoder reser sig från ett kritvitt, rektangulärt scengolv. Publiken sitter längs tre av dess sidor. Rester av stoderna – skelettdelar av monster eller vittrade pelare – täcker golvet. Allt belyst från golv och tak av kalla lysrör.

Projektet är en legering av Fedra-material från Euripides, Seneca och Jean Racine, texter som tillsammans spänner över 2 000 år.

Alla handlar om passionerna, och om konsten, eller rättare vikten och svårigheten att kontrollera dem.


Passionerna har genom tiden varit de som ska bemästras. Annars går familjer, stater och världar under.

I dag är denna tanke ett bekymmer för en teaterscen. Passionerna förlåter ju i vår tid det mesta, inte minst förnuftet. De må leda till olycka, mer sällan till död och förödelse.

Tatu Hämäläinens iscensättning lyckas inte helt att göra det tragiska i förloppet övertygande. Jag tror att det beror på att så fort passionen ska gestaltas så hemfaller regin åt psykologi. Rösterna, av någon obegriplig anledning redan mikrofonförstärkta, skruvas upp.

Förtvivlan stavas volym och inte ens Ingela Olsson, i övrigt formidabel som Fedra, kan gråta övertygande. För säkerhets skull skruvas också den metalliska musiken upp vid dramatiska ögonblick, som litar man någonstans inte riktigt på orden.


Replikerna löper ibland som ett samtidsidiom hos svenska 20-åringar, ibland (mest gudskelov) som lite vagt klassiska med en lätt förhöjning; något annat är egentligen omöjligt med en text som söker sig mot det filosofiskt koncentrerade.

Det är just filosofin som här får stryka på foten. Euripides, Seneca och även Racine sökte visa upp faran med passioner. Detta utesluter inte sympati, men naturalistiska uttryck leder fel.

Inget ont om ensemblen. Ingela Olsson vet att härbärgera konflikten i kropp, gestik och mimik. Tomheten är granne med raseriet. Rasmus Luthanders Hippolytos gör sig väl som kluven mellan Fedra och plikten mot sin far.


Iwar Wiklanders Ionone, Fedras amma, är en njutning att lyssna till, och Maia Hansson Bergqvist (budbärare, kör och hovfolk i ett) har fin scennärvaro och skiftar elegant mellan sina olika funktioner.

Vacker är trots allt slutscenen (adapterad från Seneca), där Fedra går och plockar bland gipssmulorna på golvet och försöker identifiera dem som benrester och organ från den döde Hippolytos.

Se där ett teater­ögonblick som dröjer kvar.

ARTIKELN HANDLAR OM