God svikt, svagt spel

Claes Wahlin njuter musikaliskt men inte sceniskt av Händels Acis och Galatea på Confidencen

avClaes Wahlin

Publicerad:
1 av 4 | Foto: Martin Hellström

Historien är enkel. Galatea älskar Acis, Acis älskar Galatea, men det gör också Polyphemus. Acis blir svartsjuk och vill mot Damons råd döda Polyphemus. Så går det som det går. Polyphemus dödar Acis och alla gråter. Men Galatea, som ju är en nymf med övermänskliga krafter, låter sig övertalas av kören att göra en gud av Acis, en av alla de förvandlingar som Ovidius diktade om i Metamorfoser, från vilken historien, förvandlad till libretto av John Gay, är hämtad till Georg Friedrich Händels pastoralopera.

Confidencens scen möter vi också ett pastoralt landskap, mot vilket rollfigurerna rör sig i tidstrogna och därför färgstarka dräkter. Under den inledande sinfonian, som fungerar som ouvertyr, ges en glimt av hur historien slutade. Därefter växlar scener bakåt genom fyra årstider, något som ger anledning till fler changement à vue (scenbyte inför öppen ridå) än vad jag har sett på Drottningholm på åratal.

Regissör Tine Topsøe låter också den lilla körkvartetten (så liten att en av dem, Jihan Shin, även får sjunga Damons roll) tyst interagera med solisterna under deras arior, för att därmed förtydliga deras längtan och förtvivlan. Just det fungerar hyggligt, även om spelet överlag drar lite för mycket åt vad jag uppfattar som melodramatiskt. Om syftet är någon form av ironi, förblir det otydligt.

Det var länge sedan jag hörde en så välspelad Händel på en svensk operascen.

De sceniska bristerna är dock lätta att överse med eftersom det musikaliskt låter så bra. Hyojong Kim (Acis) har en tät och fyllig tenor, sopranen Ylva Stenberg ger Galatea karaktär och ett drag av melankoli, medan Staffan Liljas bas låter Polyphemus kärlekskrank dundra i sitt obesvarade begär till nymfen. Med tiden kan också det sceniska spelet bli lite smidigare.

Men framför allt är det orkestern som överraskar. Dirigent Olof Boman lockar fram en god svikt som balanseras mot en tät klang med säker attack. Likaså är balansen mellan sångare och orkester närmast exemplarisk. Det var länge sedan jag hörde en så välspelad Händel på en svensk operascen. Borta är tröghet, bristen på luftighet och det alltför ofta pliktskyldiga framförandet av detta slags barockmusik.


Med denna opera inleddes Confidencens opera & musikfestival, som sträcker sig augusti ut. Den är ett välkommet tillskott, och med den verkshöjd som premiären nådde kan festivalen med tiden ställa Drottningholmsteatern i skuggan. Acis och Galatea ges ända till den 24 augusti, och där emellan blir det konserter och dans. Det senare med än mer Händel, dennes Ode for St. Cecilia’s Day, till vilket det blir anledning att återkomma.

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM

Opera