Ringdans med identiteten

Cecilia Djurberg tycker att Cullbergbalettens On the cusp är tråkigt självupptagen

avCecilia Djurberg

Foto: Märta Thisner
Cullbergbaletten: On the cusp av Ian Kaler

DANS När publiken bänkar sig i salongen på Dansens hus är Cullbergbalettens 16 dansare redan i gång och hoppar hopprep så det smattrar på scenen.

Alla bär sportmundering av olika slag: fäktningsoutfit, ridbyxor, fotbollströjor och så vidare. Man kan förmoda att de iklätt sig sina favoritsporter, då koreografen Ian Kaler själv beskriver det nya verket On the cusp som en samling porträtt av dansarna och av gruppen.

Men så värst nära inpå detta lag av individer kommer vi inte, trots videoprojektioner med närbilder av dansarnas ansikten i regn. Den poetiska ansatsen till berättelse om utveckling, utanförskap och inkludering som filmsekvenserna med lekande barn antyder spiller inte heller den ut över scenen. 


I stället får vi se Cullbergbaletten gå ännu en rond med sökandet efter sin identitet. Denna metadominanta koreografi serverar osorterade samlarbilder med spretiga stilövningar, liksom som för att visa vad dans kan vara, men saknar både ess och jokrar. Dansarna skuttar, sparras, pingvinkanar på mage över scenen och bildar hög framför en mur, som de ägnar halva föreställningstiden åt att försöka ta sig över. 

I ett helt eget spår ovanpå lägger sig elektroartisten Planningtorocks svulstiga och brötigt bleckblåsiga musik och både distar och distanserar.  

Det blir väldigt tråkigt. Men efter att dansarna cirkulerat på olika vis flera varv runt muren blir de avblåsta med en visselpipa, som för att de ska förstå att det är dags att sluta. Det var ju ändå lite metakomiskt. 

ARTIKELN HANDLAR OM

Dans

Scen