Smaken är som baken om ryckig blodkorv på Dramaten
Publicerad 2014-02-07
Formen hotar överskugga innehållet i Under belägring
Att se Marianne Lindberg De Geers pjäs Under belägring på Dramaten är ungefär som att bli serverad blodkorvsfräs med chilikryddad vitvinssås på en fin restaurang. Man blir förvånad och lite äcklad. Blodsmak. Och den vita såsen, liknar den inte …? Smakerna skär sig i munnen. Samtidigt märker man att den vansinniga kombinationen har något visst – och man blir osäker: är det i själva verket riktigt gott? Eller är det så fel som magkänslan säger?
Vad föreställningen handlar om är nu inte något kulinariskt, om man räknar bort tablettknaprandet. Platsen är ett vitt personalrum på en ungdomspsykiatrisk vårdavdelning. Men om vårdpjäser i Gökbo-traditionen brukar upprätta gerillakrig mellan vårdare och vårdtagare för att gissla socialpolitiken, befinner sig patienterna här permanent bakom lyckta dörrar. Mer än om psykvården handlar pjäsen om patriarkalt våld och feminin masochism i en liten personalgrupp.
Jan Waldekranz faderligt lugna men manipulativa Doktor C är tuppen i hönsgården. Hans härskartekniker, när han ömsom med professionell pondus drar fram kollegornas trauman, ömsom på de vidrigaste vis sexualiserar samvaron, känns bekanta.
Det är upplagt för ett omsorgsfullt uppbyggt maktspel, men Lindberg De Geer är lite för rastlös. Hon klipper ner den psykologiska realismen med visst våld. Snabbsteker och satsar på såsen.
Såsen består av absurdistiska eller poetiska förskjutningar mellan text och gestaltning. Personerna gör eller säger oväntade saker: hakar upp sig, prövar en teatralisk gest, målar sig med svart läppstift. Det är något skoningslöst fult i detta, som tränger sig fram och gör vissa scener starka. I denna märkliga spelart gör Emma Broomé en kraftfull insats som nyanställda Sonja, som vägrar att helt internalisera Dr C:s brutala lag. Hon är en vandrande bristningsgräns.
Skådespelarna är även i övrigt ett fint gäng – Omid Khansari och Hulda Lind Jóhannsdóttir är två av mina favoriter på Dramaten. Men uppgiften är alltså besvärlig och sammantaget blir pjäsen en ryckig sak, vars formarbete hotar överskugga innehållet.
Är jag kanske likt Dr C:s beundrarkrets en masochist om jag sväljer eländet? Eller, oj, jag har visst redan både svalt och omsatt anrättningen. Väl bekomme.
