Jakten på Carola – och frälsning

helskärm

”Ingen som har fått testiklarna krossade eller lemmen avskuren får upptas i Herrens församling.” Så kan det stå om man slår på måfå i skriften för att söka vägledning. Och ett bönemöte i pingstkyrkan, det slutar så lätt med att man kräks chokladboll och morotsspaghetti över hela gulkavajen på den där pastorn som bara försöker ge lite plats för Jesus i ens tonårshjärta.

Det är den stora tafattheten i sökandet och snopenheten inför den uteblivna frälsningen som Carola & jag handlar om. För det finns verkligen en Carola Häggkvist och det finns verkligen en Sarah Lind, båda två med artistdrömmar och frikyrkobakgrund. Slumpen har fört dem samman genom åren. På bönemöte, inför uppsjungningen på Södra latins musiklinje, och när Lindh vikarierar som anonym nunna i Sound of music, där Carola i huvudrollen som Maria innehar stjärnlogen. Lindh är alltid född ett år efter Carola, och ligger alltid sjutton steg efter vad gäller andlig övertygelse, sångröst, framgångsrusigt leende, och kompisskap med Gud.

Lindh har en tavelkrita som hon ritar årtal och känslostillstånd med, hon har några barbiehuvuden, en dopklänning och en kvävd ankröst som dyker upp när hon är som minst. Hon har också en jättestor marsipangris som symbol för den förtröstansfulla söndagsskole- och fikafrikyrkligheten i barndomens Piteå. Med dessa ganska underliga trådar lyckas hon virka ihop sitt eget stapplande, krånglande, upproriska men fullt mänskliga liv och framgångsdröm. Med Carolas konstiga, högblanka, framgångsrusiga Hosiannatillvaro ouppnåeligt svävande, långt där ovanför.

Det är skickligt, roligt och originellt gjort. Och det enkla faktum att Häggkvist inte vinner Melodifestivalen 2008 blir till något rasande viktigt,

eftersom den eviga skuggan Lindh äntligen kan ta fram moppen och torka bort det dammiga kritkorset på scengolvet och välja jordelivet, som det är.

Jenny Teleman