”Apatiska för nybörjare” en flykt från humanism

Det svåra blir lätt i en avskalad enkelhet

helskärm

Vilka var de apatiska? Var det vi? Eller de? Jonas Hassen Khemiris metateatrala allvars­lek med det material från journalisten Gellert Tamas ­reportagebok De apatiska ställer de där frågorna som är lika enkla som brännande.

När Sara Giese nu sätter upp texten i den avskalade sorts teaterform som kräver absolut närvaro av alla på scen blir resultatet djupt ­berörande, förbluffande roligt och i slutändan uppfordrande.

Ramberättelsen är den om en utredare (Mia Ray) som kämpar med en utredning om vad som egentligen hände när en hel grupp apatiska barn, barn som i väntan på besked om uppehållstillstånd släppt greppet om sin lust till livet, i mitten av 2000-talet påstods ha blivit förgiftade av sina föräldrar. Som en lömsk strategi för att lura till sig tillträde till den svenska välfärden.

Det är svårt att tänka sig en mer fördomsfull och samtidigt intrigant förklarings­modell som i ett svep sopar skulden från den svenska flyktingpolitiken och avhumaniserar de där andra till en sort som skadar sina barn för snöd vinnings skull.

Denna utredare följs av sin inre skugga (Joel Spira) som föser henne framåt, i efterforskningar som leder till tjänstemän vid migrationsverket, barnpsykologer, klasskamrater, en nationell samordnare, pensionärs­aktivister och en viss integrationsminister. En prövande dramatisering av ett skeende lika komplext som antalet människor inblandade, en text och en gestaltning som öppet redovisar varje tvivel, varje felslut, varje lustfylld utsvävning i förenkling och överdrifter.

De gör det svårt för sig, men med en sådan lätthet. Ensemblen – med bland ­annat Shima Niavarani i en ljuvlig tolkning av ansvarig ­minister Barbro Holmberg, ­eller Ann Petrén som den ­nationella samordnare som gått från idealism till cynism – är klockrent samspelta med

varandra och med det som ska berättas. I en avskalad enkelhet som inte lämnar ­något bjäfs att gömma sig bakom blir det än starkare, historien om barnen som blev brickor i ett politiskt spel där empatin och medmänsklig­heten såldes ut och banan sopades för det främlingsfientligt parti som bara något år senare tog plats i riksdagen.