Konstant gåshud i Berlin

Cecilia Djurberg ser böcker bli teater på flera lyckade sätt

Publicerad 2019-05-26

Ulrich Rasches och Alexander Weises bearbetning av Ágota Kristófs Den stora skrivboken avslutade årets Theatertreffen i Berlin.

När böcker blir teater infinner sig alltid misstanken om att teatrarna försöker åka snålskjuts på en redan uppmärksammad roman för att sälja sina föreställningar. Precis som man gärna vill ha kända namn i rollistan eller spelar klassiska pjäser som många känner till för att locka publik.

I en tid när stödet för kultur ständigt ifrågasätts och offentliga anslag hotas med nedskärning kan man förstås inte klandra konstnärer som på olika sätt försöker hävda sig i en kommersialiserad och politiskt ansträngd verklighet. Men till syvende och sist är det viktigaste ändå hur och varför de konstnärliga valen görs.


Över 14 000 personer besökte årets Theatertreffen i Berlin, men om det var kändisfaktorer eller festivalens goda rykte om att samla den allra bästa europeiska scenkonsten som sålde ut salongerna kan vi bara spekulera.

Glädjande nog var två av de tre romanbearbetningarna jag såg på Theatertreffen så lyckade självständiga konstverk med en sån intellektuell höjd att jag är beredd att ta tillbaka allt ont jag någonsin sagt om bok-på-scen-trenden. Som alltså är stark även i tyskspråkig teater.

Thorsten Lensings iscensättning av David Foster Wallaces 1 500-sidorsroman Infinite Jest är en makalös hyllning till litteraturen och den fysiska skådespelarkonsten på samma gång. En fröjd att se för den som, liksom jag, har tröttnat på metaironi och slappt teaterhantverk.

Här görs också raffinerade hälsningar till de tyska scentrenderna: en pool på scenen, skräpiga löv, crossdressing, nakenscener, videoinslag, prat om sex, knark, kräk och bajs – dock med full täckning i texten. Och Ursina Lardi gestaltar tenniskillen Hal i vit trikå och höga platåtennisskor med ett så finmejslat spel att överenskommelsen sitter som en smash mot den enkla scenografins gråa betongvägg – utan att ängsligt skriva ”genusteori” på publikens näsor.


En stark konstnärlig självkänsla och i det närmaste perfekt scenisk precision präglar också Ulrich Rasches och Alexander Weises mäktiga bearbetning av Ágota Kristófs Den stora skrivboken, som avslutade årets Theatertreffen.

Med konstant gåshud följer jag de åtta tvillingparens taktmässiga, monotona marscherande på två stora, roterande drejskivor till en bombastisk livemusikremix av Mozarts Requiem. I fyra timmar.

Krigstematiken mullrar och ryker på scenen och multipliceringen av Lucas och Claus till en välorkestrerad manskör lyfter elegant berättelsen om vad krig, våld och brist på kärlek gör med människor, så att den med en mun talar för alla utsatta barn och om krigets alla ensamma pojkar och män.

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.