Tat tvam asi - meditation i liten låda

Begrepp inom hinduismen blir något alltför privat som teater

helskärm

En meditation över kärleken och samtiden. En mässa för det inre. En rening för att driva egoismen ur systemet.

Jag söker ord för den dryga timme som jag tillbringat i Teater Giljotins renskalade spelrum, med nakna pelare i betong som kontrast mot de mjuka kuddar och levande ljus i färgade glaslyktor som fyller scengolvet. Som en reklamkampanj för ­Indiska, tänker jag lite elakt (och ser sedan att Indiska faktiskt sponsrat). En sorts elaka tankar som kryper fram gång på gång medan Kia Berglund och ­Torbjörn Flatnes framför sitt körverk för två om hur deras möte med varandra fört dem inte bara in i kärleken utan också till en ny nivå av andlighet och harmoni. Att det är andlighet från varu­huset, färdigtuggade sanningar.

Formen är renskalad, uttrycket meditativt i stället för dramatiskt. Ingenting händer på ut­sidan, rörelsen är den inre resa som förändrat de två på scen, teaterregissören och taxichauffören. Torbjörn Flatnes med ­gitarr på en stol, Kia Berglund i lotusställning på en kudde på golvet. Deras berättelse framförs genom ett färdiginspelat samtal så att de två åhör sin egen skapelseberättelse som par och som andliga varelser.

Tat tvam asi är ett centralt ­begrepp inom hinduismen och uttrycker att jaget är en del av världsalltet, den process från hets och statusstress som Kia Berglund och Torbjörn Flatnes funnit vara deras väg mot lyckan.­ Jag missunnar dem inte det. Men jag får en klibbig känsla av att kika in på något alltför privat. Deras resa förblir deras.

Jag sympatiserar med Kia ­Berglunds vilja att bryta ner den teatrala överenskommelsen, att hon inte duckar för ­konventionen. Men här backar hon in i ett annat färdigmallat hörn: västmänniskans skamlösa romantiserande av österländsk andlighet. Ett idealiserande av det egna, inre sökandet som ­bara den privilegierade kan unna sig. Och utan blick på vad i denna värld som kanske också ­bidragit till känslan av att varandet skaver.

Till sist blir det kvävande, det inåtvända blir bara en annan sorts egoism än den de flytt: att bygga in sig i sin egen lilla låda.