Lika för lika, steg för steg

Cecilia Djurberg ser Queen of the Fauns – en jämställd technotolkning av En fauns eftermiddag

Publicerad 2019-02-01

Elizabeth Ward (US/AT) och Frédéric Gies (FR/SE) i Queen of the Fauns som visas på Weld i Stockholm tom 3 februari och på Inkonst i Malmö 2 mars.

 DANS Trots att normkritik har blivit norm inom scenkonsten finns fortfarande utmaningar när det kommer till könsroller och sexualitet på scenen. Kroppar tolkas lätt stereotypt utifrån könskoder, om än oavsiktligt, omedvetet eller motvilligt. Eftersom dans är en uråldrig symbol för sex och kärlek läser man gärna in heteronormativa kärleksrelationer i duetter mellan manliga och kvinnliga dansare. 

I uttalat amorösa duetter är absolut jämställdhet ovanlig. Möjligen för att makt- och styrkebalanser är dynamiskt tacksamma koreografiskt. Att spegelvända rollspelet är vanligare än att helt sudda ut skillnaderna, och sexualitet gestaltas gärna i termer av givande och tagande.


Vaslav Nijinskijs En fauns eftermiddag (L'Après-midi d'un faune) var banbrytande vid premiären 1912, men var just en sådan sexuellt laddad skildring av jakt och byte.

När dansarna Frédéric Gies och Elizabeth Ward går i dialog med denna danshistoriska milstolpe lyckas de uppnå något så ovanligt som fullkomlig jämställdhet. I deras Queen Of The Fauns, som visas på Weld i Stockholm till och med söndag 3 feb och på Inkonst i Malmö 2 mars, vaknar faunen och nymfen i en rökdisig raveglänta och parningsdansar synkroniserat och balanserat i flikiga, halvgenomskinliga latexkostymer och harness till livetechno av Dj Fiedel.


Hälsningar till Debussys drömska trappstegsflöjtslinga i förlagans originalmusik pumpar dovt och reminiscenser från Ryska balettens modernistiska balettsteg och berömda profilposer remixas intressant till ett nyskapande stycke dans om sensuellt samtycke.

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.