Operaterror på gränsen nära verkligheten

Adams ”The Death of Klinghoffer” har inte förlorat i aktualitet

Claes Wahlin

helskärm

Om scenkonstens främsta syfte är att vara aktuell och gripa in i samtidens förvecklingar och dispyter, så är John Adams opera The Death of Klinghoffer paradexemplet. Den 8 oktober 1985 kapades kryssningsfartyget Achille Lauro av fyra palestinska terrorister. En rullstolsbunden man, den judiske Leon Klinghoffer mördas och kroppen slängs överbord. Två dagar senare ger kaparna upp och släpper gisslan mot fri lejd.

1991 har Adams opera premiär i Bryssel, ett arbete initierat av regissören Peter Sellars, vars estetik alltid och än i dag går ut på att iscensätta opera som reflekterande diskussionsinlägg i aktuella frågor, ungefär som tragedin i det klassiska Aten en gång fungerade. Sellars hade problem med att övertala operahusen om projektet. Många vågade inte, kidnappningsdramat var fortfarande i färskt minne. Till slut lyckades han få med sex operahus. När den framfördes på Brooklyn Academy of Music (BAM) i New York möttes den av protester för att vara antisemitisk. Det ledde till att ett par av operahusen drog sig ur samarbetet. Än i dag uppfattas operan som kontroversiell och möts av protester, som på MET när den skulle sättas upp strax efter 9/11.

Och när nu på dagen 38 år efter kapningen operan får svensk premiär på Norrlandsoperan, sker det samtidigt som Hamas har attackerat Israel där risken för att konflikten ska eskalera är betydande. Operachef Dan Turdén inleder föreställningen med att läsa upp ett kort uttalande om att det var ett svårt beslut att låta premiären äga rum på grund av konflikten. Men om opera ska vara ”aktuell” och delta i samhällsdebatten, är det då inte – som Peter Sellars, John Adams och librettisten Alice Goodman menade – ett lätt beslut?

Goodmans libretto tar inte ställning, annat än för svåruppnåeliga mål som försoning och förlåtelse. Hänvisningar till Bibeln är flera. Terroristerna, Molqi, Mammoud, Omar och Rambo får ett mänskligt ansikte, de individualiseras, liksom farmodern från Schweiz, den österrikiska kvinnan, den engelska dansflickan, Kaptenen och makarna Klinghoffer.

Det finns rader i operan som antyder att för terroristerna kunde allt ha varit annorlunda, och rader som avslöjar de kidnappades fördomar om palestinierna.

Adams opera är inte någon rafflande actionopera. Tvärtom ligger formen nära senbarockens passioner. Likt Bach finns här körpartier som fördjupar, arior som reflekterar i efterhand eller berättar i presens. Musikaliskt finns referenser till en rad kompositörers kännemärken, som duetter mellan röst och ett soloinstrument à la Bach eller stråkpartier som åkallar Wagner. Framför allt präglas orkestermusiken av en suggestiv skönhet, de långa, minimalistiska variationerna har en framåtdrivande effekt, körpartierna blir ett slags eftertankens vilopauser. Och så finns det några högdramatiska, omskakande partier som bryter av texturen hos de ofta aningen melankoliska ariorna.

När Sellars iscensatte operan ackompanjerades varje solist av en dansare. Realismen hölls på avstånd för att skapa en atmosfär av, ja, andlighet är nog rätt ord. På Norrlandsoperan har regissör Verena Stoiber valt en vad man kan kalla havererad realism. Inledningsvis sitter gisslan och terrorister i en gummiflotte, som när ljuset ökar visar en tv-studio i vilken de frisläppta och handfängslade nu genast blir gäster (om det är rätt ord) i tv-showen ”Life talk”.

Scenografen Sophia Schneider låter kören bli publik. ”Gästerna” sitter i vita stolar runt ett vitt bord med en programledare som får ge ordet via tysta gester. Ovanför två bildskärmar, en stor och en ännu större, som återger studiosamtalet. Tyvärr brister synkroniseringen mellan skärm och scen, vilket irriterar. Mot slutet av första akten sipprar det in vatten på studiogolvet, kortslutning och katastrof förvandlar skeendet till ett nytt kidnappningsdrama, men med samma resultat som det på Achille Lauro.

Studioidén är en smula sökt, och andra aktens mer dramatiska realism haltar emellanåt mot textens reflekterande partier. Trots detta skapas en dramatik, musiken och texten är så starka att det sceniska blir sekundärt, även om det skönt när skärmarna (nästan) försvinner efter paus.

Musikaliskt imponerar helheten, främst orkesterns sköra, mättade och väl utmejslade klanger under dirigenten Jessica Cottis ledning. Kören har en samlad klang och solisterna utmärker sig. Barytonen Linus Flogell som kaptenen har en mild, auktoritativ stämma, hans närmaste underlydande, förste officeren, Antoin HL Kessels mörka basbaryton får en skugga av desperation och Olle Persson ger Leon Klinghoffer både smärta och lite fananamma med sin baryton.

Operans ende tenor, Molqi, får en envishet av Per Lindström, medan ilskan hörs i Luthando Qaves Mamoud och cynismen hos Mårten Wåhlströms Rambo. Mezzosopranen Charlotte Hellekants Marilyn Klinghoffer har värme och fint fokus, de tre kvinnorna, Susanne Levonen (österrikiska farmodern), Ulrika Tenstam (schweiziska farmodern) och Saga Fribyter (den engelska dansflickan) gör alla väl ifrån sig i denna uppsättning av en opera som äntligen fått Sverige-premiär.