Mot undergången i ormskinnsstövlar
Nystartade Goosebumps Scenkonst utforskar mänsklighetens kollaps i ”Point of no return”
Publicerad 2023-09-01
Det är i skrivande stund fredag 1 september. Ikväll håller landets scenkonstliv tre tysta minuter för att manifestera branschens ekonomiska kris. Chockhöjda hyror och minskande anslag. Är slutet nära?
I detta läge strålar scenkonstgruppen PotatoPotato som ett närmast bisarrt ljus i mörkret. Som om krisen inte fanns har de först startat hippa spelplatsen Konträr på Södermalm, en ny scen för experimentell teater och performance . Dessutom försett en nyutexaminerad frigrupp med ett fett stipendium.
Goosebumps Scenkonst, heter den, som nu mot alla odds går till premiär med ”Point of no return”. Här handlar det dock inte om scenkonstens död och efterliv utan hela mänsklighetens.
Musikaliskt och visuellt är scenen anslående. Luften är tät av hårt rytmiserade harmonier. På golvet projiceras en orm i färd med att sluka en groda – och de fyra aktörernas benkläder knyter an till bilden. Höga, grönglittriga mjukstövlar med spetsigt utdragen riddartå. En mix av orm och groda. Kontenta: vi håller på att förgöra oss själva?
Jodå, en uthållighetskoreografi tar vid där de fyra tar av och på kavaj, skjorta och slips med mekaniska gester. Flera av de inledande scenerna blir på liknande sätt ganska förutsägbara illustrationer av en gängse undergångsanalys. Människan är en stressad streber, check. Hon är också en ömtålig bekännelsevarelse. Detta visas upp i en monologstafett om otrohet, barntankar, känslan av att vara fel eller rätt som queer. Till sist kollapsar människan i sin ångest och blir en grotesk flockvarelse som stirrar ut publiken (fast blickarna inte syns för all rök). Hon krälar i stoftet, likt ett skaldjur utan skal, och blir stilla.
Vad händer efter denna point of no return? Rätt galna saker, och jag vaknar till. En magnifik gudinna på styltor dyker upp och spottar vatten i de dödas munnar genom ett system av plaströr. Lite som de där sugrörsglasögonen från Teknikmagasinet – och ja, det är humor. En humor som läker det lite skämsiga glappet mellan übercool camp-design och ett spel utan samma perfektionistiska ambitioner.
I en avslutande ritual river de nymornade människovarelserna lök på sina toppiga rivjärns-bh:ar och ber publiken hjälpa till. Jag tänker på Ibsens lök i ”Peer Gynt”. Hur han skalar av lager efter lager av livslögner för att nå kärnan – men lökar har ingen kärna.
Jag tycker om det mastodontiska anslaget, de olikartade kropparna och humorn, men förblir osäker på vad som är lökens kärna och vad som är ploj.
