Hysteriskt rolig teater – men med onödig epilog

Cecilia Djurberg ser John Ajvide Lindqvists träffsäkra satir ”De obehöriga”

avCecilia Djurberg

Foto: Sören Vilks
Peter Andersson, Pablo Leiva Wenger, Sandra Huldt, Ann Petrén och Leif Andrée i ”De obehöriga”.

Renovering pågår i en fastighet vid Mariatorget (precis som på Kulturhuset stadsteatern), så dess bostadsrättsförening tvingas (liksom teatern) låna en lokal för sina sammankomster.

I den intilliggande före detta kyrkan St Paul har konstnären Carouschka Streijffert draperat väggarna med vita skynken. Mot dessa kastas dramatiska skuggor när en knippe oroliga, stereotypa Södermalmsgrannar samlas kring ett långbord under den gamla ljuskronan för att avhandla problemet med obehöriga som vistas i deras hus.


John Ajvide Lindqvist har lyssnat av vår ängsligt tjattrande samtid väl och gjort träffsäker satir av magkänslor, privilegierades perspektiv, medelklassegoism, smygrasism, kränkthet, svarta rubriker och slippery slope-argumentation. Precis som i de flesta diskussioner präglade av oro för vår samtid och närmiljö är det som att proppen går ur så fort någon börjar vädra en ”känsla”. Plötsligt flödar anekdotiska bevis och egoistiska slutsatser fritt, med standardrepliker som ”det får man väl inte säga”.

I Anna Takanens regi blir det här stundtals hysteriskt rolig teater. Mycket eftersom hon till sin sista uppsättning som teaterchef har passat på att plocka ihop ett riktigt dreamteam av skådespelare som får spinna loss totalt.

Framför allt Ann Petrén är i en sjuhelvetes toppform. I blåa glasögonbågar och oljerock positionerar hon sig som syrlig antagonist till Leif Andrées kortsnaggade och frispråkiga tjomme i jeansjacka. De excellerar i debattformatet som anvisar att om någon säger ”utlänning” kommer någon annan snart säga ”nazist”. Men samtidigt delar deras rollfigurer oron över ”hur det har blivit i vårt älskade Sverige”.


Parodiskt lånar rollfigurerna Bullerbybarnens namn, som uttryck för den efterhandskonstruerade drömmen om hur allt var bättre förr. Nu är de alla oroliga för något, inte minst för att värdet ska sjunka på deras dyra lägenheter, därför vill de hålla obehöriga borta från sin bakgård. Peter Andersson kämpar underhållande med att tygla det urspårade mötet, som han initierat efter att ha skådat en mörk silhuett i källaren.

Populistisk vi och dom-retorik spetsas till en modern, skruvad spökhistoria och Simon Steenslands kompositioner förstärker den smygande skräcken som kulminerar precis före (en onödig och störande) paus i en bombastisk, ljudlig katastrof. Men trots att andra akten är 35 minuter kort, är det som att även text- och spelenergi gått upp i rök i explosionen och den framstår som en seg och överflödig epilog snarare än att knyta ihop pjäsens metaforiska samhällsförvirring.

ARTIKELN HANDLAR OM