Underkastelse långt ifrån publiken

En förbisprungen man i Houllebecqs universum

Claes Wahlin

helskärm

Anpassningens mekanismer är det svårt att veta något om förrän det är för sent. Att hamna i krig, plötsligt leva i ett land ­efter en statskupp eller andra extrema erfaren­heter är få så beredda på att de kan förutsäga sitt beteende. Underordna sig eller anställa motstånd? Fly eller fäkta?

Michel Houllebecqs ­roman Underkastelse är en smula överskattad, men här finns ett material för scenen. Lucas Svenssons och Emil Graffmans dramatisering spelades först på Göteborgs stadsteater, nu har Linus Tunström regisserat den på Stockholms stadsteater med Gerhard Hoberstorfer i rollen som universitetsprofessorn François.

Vi möter en akademiker som tröttnat, forskningen har gått i stå och det som mest tycks hålla honom kvar på Sorbonne är tillgången till unga studentskor att förföra. Alkohol­intaget är betydande, så även tobak (i alla fall i Göte­borg). Ett överraskande presidentval ger Muslimska brödraskapet makten. Till synes en mjuk revolution, men där islam plötsligt sätter agendan.

Lilla scenen på stads­teatern är möblerad: skrivbord, säng, fåtölj, barskåp. Publiken är placerad runt det fyrkantiga scengolvet. Hoberstorfers François sitter aldrig stilla, han går runt, hoppar upp på möblerna, häller upp sprit eller drar av sig kläderna. En neurotisk ensamvarg som i regin företer en rad likheter med det slags män som anser sig marginaliserade eller förbisprungna i dagens samhälle. Den enda skillnaden är egentligen att i Underkastelse handlar det om en etablerad ­akademiker.

I Göteborg skedde anpassningen långsamt, en smula osäkert och utan att jag som publik kunde ge en glasklar förklaring till exakt när steget över togs. I Stockholm låter Tunström tidigt visa hur François kommer att ­anpassa sig. Att han ska lockas av månggifte med mycket unga kvinnor förstår vi tidigt i föreställningen. Hans isolering och chauvinism placerar honom på ett ganska långt avstånd från teaterpubliken, vilket förtar en hel del av den dramatiserade­ textens syften.

Skådespelarprestationen imponerar dock. Hobers­torfer håller uppmärksamheten, förvränger rösten och har ett väl balanserat tilltal mot publiken. Han skulle ha klarat sig utmärkt utan alla de krumbukter som regin b­egärt och scenografi lockat till.