Obehagligt om kvinnors utsatthet

Mikaela Blomqvist

Spår speglar flagrant ointresse om erfarenheter av våldtäkt

helskärm

Hur gör man flickors erfarenheter av våldtäktskultur till högkultur? Christina Ouzounidis svar på den frågan är att dubbelexponera dem med en antik myt. I hennes pjäs Spår (av Antigone) blir vad som ofta avfärdas som banala rädslor del i en flera tusen år gammal förtryckande patriarkal struktur.

När pjäsen har urpremiär på Göteborgs stadsteater är det i ett flickuniversum drivet till sin spets.  Johan Bergmans och Jenny Ljungbergs scenografi utgör en pastellfärgad villaidyll där kvinnorna har stora peruker, männen lite mindre peruker och alla lika färgglada kläder. Elisa Makarevitchs flicka är en parodi på just en flicka med blonda korkskruvslockar och knästrumpor. Övriga fyra skådespelare växlar, med Mia Höglund-Melin i täten, mellan oengagerade föräldrar och kommenterande kör,

i en smart blinkning till det grekiska dramat.

Men snart blir den medvetet distanserade ironi som utmärker Pontus Stenshälls regi rätt obehaglig i relation till Ouzounidis text, som tvärtom är allvarlig i såväl tilltal som ämne. Till repliker av typen “våldtäkt är inte ett ord, det är bilder av det egna köttet sprängt i bitar” gör skådespelarna ironiska grimaser, löjliga röster och dansar runt i masker. Det finns hela tiden en tydlig dissonans mellan vad som sägs och hur det sägs, vad som händer och hur det gestaltas på scen. Här blir vad jag antar skall vara gurleskt farligt nära rent hån.

Så vad är det Stenshäll vill med detta? Min bästa gissning är att flickors utsatthet inte intresserar honom särskilt och att han därför förutsatt att detsamma gäller ­publiken. För varför annars alla dessa billiga skämt och detta ­effektsökeri? Flickan skriker och fram träder en skock barbiedockor. Den sliskiga teknikläraren har en halvslak löspenis hängandes ur gylfen. Och när Freestyles låt ”Fantasi” spelas samtidigt som en filmad våldtäkt av flickan projiceras på scen når föreställningen sitt absoluta lågvattenmärke.

Ja, och se, där lyckas ju Stenshäll trots allt förmedla Ouzounidis budskap samtidigt som, eller till och med för att, han slarvar bort hela texten. Nog lever vi i en patriarkal kultur. Annars skulle väl ­ingen kunna med att visa upp ett sådant här flagrant ointresse för den kvinnliga erfarenheten.