Farsans farsartade födelsedagsfest
Mystiska tårtor och bländande livslögner i Alejandro Leiva Wengers nya pjäs
Publicerad 2023-10-27
Vad de måste gräma sig på Kulturhuset Stadsteatern nu när ”Pappas födelsedag”, som de skrotade sina planer på att spela efter pandemin, blir till ett sånt hejdundrande teaterkalas på Dramaten i stället. Att den ursprungligen tilltänkta regissören Frida Röhl dessutom äntligen får sjösätta Alejandro Leiva Wengers nya, rafflande pjäs ger publiken all anledning att skratta sig lycklig.
Röhl har dokumenterat god hand med Leiva Wengers dramatik efter att ha iscensatt flera av hans pjäser. Tonträffen sitter som en smäck och stämningen matchas bekant med ljusdesignens bländverk. Den som följt Leiva Wenger kan också känna igen både karaktärstyper och hans kreativa lek med teman som identitet och skruvade livsberättelser. Denna gång har livslögnerna rent ibsenska proportioner och ensemblen, som är ett riktigt dream team, får dess svarta kanter att spritta av teaterhumor.
Det märks så att säga att César Sarachu haft flera år på sig att inta den jubilerande titelrollen. Virtuost kämpar hans pappa Antonio med hela kroppen för att få stå i centrum och bli förstådd på sin egen födelsedag i sitt eget beigetonade hem.
Familjens farsartade förljugenhet rör allt från pappans översaltade empanadas och upplevda elallergi, till vad som egentligen hände strax innan flykten från diktaturen i Chile. Historien om deras mamma som bara försvann är den stora, obearbetade familjegåtan, som får snitsigt dramaturgiska paralleller i kvällens mystiskt förväxlade födelsedagstårtor.
Ana Gil de Melo Nascimento har nervig fingertoppskänsla för dottern Normas position som konstnär i denna mer löjliga än tragiska familj där alla egentligen älskar varandra men har trasslat in sig i komplicerade mönster. Omid Khansari spelar hennes nya kille Erik, som raskt faller in i jargongen när han känner sig sedd. Pablo Leiva Wenger gör brorsan Claudio, som kommer med en mystisk väska full av nya livslögner till pappas födelsedagskalas. Och det komiska geniet Sanna Sundqvist ger den lite tossiga systern Isabel en sorts självupplevd voice of reason, iförd en magisk hatt som förmår samla trådar av sanning ur luften.
Ja, kommunikationsproblemen är förstås betydligt mer avancerade än att barnen aldrig lärt sig spanska ordentligt, och pjäsens komiska språkförbistring således högst symbolladdad. Vilket förstärks av den udda men kärleksfulla grannen Kujje. David Fukamachi Regnfors ger hans absurt osammanhängande repliker självklart logiskt flyt, i ännu en autistisk paradroll.
