Komikerpar som är ljuvligt att skåda

Publicerad 2016-10-11

Amelie Björck får inte nog av Helan och Halvan på Teater Giljotin

Karina Holla och Gunilla Röör mixar Godot med Helan och Halvan.

TEATER. Ända sedan nederländaren Karina Holla förra våren besökte Teater Giljotin med en soloföreställning har jag längtat efter ett återseende. När Hollas ansikte skulpteras om från paddflicka till diabolisk raggare eller Skriet personifierat, när de stora händerna går från det fågelskrämmevispiga till det dandychicka på en sekund, är det som att stå vid teaterns big bang. Detta är förvandlingskonstens kärnverksamhet.

Inte många svenska skådespelare skulle kunna matcha Hollas fysiska teater på en naken scen – men Gunilla Röör, hon kan. Och hon gör det på det mest intagande vis i föreställningen Helan och Halvan – another nice mess.

Röörs skådespeleri har alltid varit skarpskuret och modulerat, även om hennes grundämne kanske är orden som hon formar likt modellera i munhålan, där Hollas första element är lemmarnas rörelse. Nu möts de på alla plan och lär av varandra i plommonstop, kostym och slips. Det är helt ljuvligt att skåda.

Komikerpar har det funnits många genom tiderna och poängen brukar ligga i friktionen mellan rollerna. Hos Helan och Halvan är inte bara kroppshyddorna varandras motsatser – Halvan är den timide och tankspridde som får knas att hända, medan Helan är doern som försöker sopa upp, men gör saker etter värre.

I Hollas & Röörs fria parafras är polariseringen och slapsticken mindre viktig. Hollas Helan-figur har en pervo-glimt, likt en Staffan Westerberg på galet humör. Röörs figur har Halvan-friss, sorgsnare uppsyn och följer oftare än hon för. Båda hämtar de ibland repliker, ritualer, morötter och rovor från luffarna i I väntan på Godot. Det är en fin notering att närheten mellan infernaliska motgångar och skratt finns såväl hos Beckett som i Hollywoods mellankrigskomedi.

Skratt och lite steppdans är ibland det enda som kan stilla ett darrande harhjärta. Skrattskolan där Röör lär Holla skillnaden mellan fnitter och ett magskratt som får hullet att dallra (hon visar) är inte bara rolig, utan vacker för att den hyllar kvinnokroppens alla möjligheter – till exempel till ett riktigt gött gubbgarv för att få upp livsmodet.

Jag får inte nog av detta par och deras orädda gestaltning av (våra strategier mot) den stora rädslan. Jag inser att jag inte bara vill se utan vara dessa barntantskådespelare, bortom allt vad tid, kön och skam heter.

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln