När konsten var viktigare än politiken
Precisionen och moralen ljuder stumt i Dramatens Mefisto
Publicerad 2023-02-17
Åtskilliga lager borde kunna friläggas och problematiseras i en dramatisering av Klaus Manns roman Mefisto. Skådespelaren Hendrik Höfgen som väljer att blunda, eller åtminstone kisa med ögonen, för vad som sker omkring honom i ett alltmer nazistiskt Tyskland, rättfärdigar sitt beteende med att han bara vill vara skådespelare. Här finns stråk kring personlig integritet och moraliska val som görs i utsatta situationer samt en diskussion om vilket ansvar en konstnär kan avkrävas.
På Dramatens stora scen möter vi teatertruppen i Hamburg i början av det bistra 20-talet. Inflationen härjar, Hitlers kupp misslyckas, kommunisten träter med nationalsocialisten och Höfgen drömmer om berömmelse. Tillsammans kan de ännu avnjuta skabrösa kabaréer, bli förälskade och ägna sig åt sexuella avvikelser.
Dramatiseringen gjorde av Ariane Mnouchkines för sin uppsättning i slutet av 1970-talet på Théâtre du Soleil. Hon förtydligade förlagorna till romanens personer, Klaus Manns syster och far, Erika respektive Thomas. Sebastian (Klaus Mann själv i romanen) får på Dramaten flitigt dokumentera skeendet med kamera och anteckningsbok. När Mnouchkine satte upp historien fanns det kanske goda skäl att sätta ljuset på den autentiska konstnärsfamiljen. Osäkert om det i dag tillför särskilt mycket.
Regissör Natalie Ringler har valt en brechtiansk estetik. Skådespelarna vänder sig mot publiken med kommentarer och förklaringar och scenbyten sker inför öppen ridå. Länge präglas stämningen på scenen av en lekfullhet, motsatsen till den omgivande verklighetens allvar. Baksidan av denna spelstil är bristen på precision av den fond mot vilken Höfgens glidning mot samarbetet med nazisterna sker.
När sedan, först någon halvtimme innan ridån går ner, nazisterna har tagit över och iskall Elin Klinga som lydig teaterchef håller räfs och rättarting med skådespelarna är allt vad lek och lust heter borta på scenen. Men vägen dit skildras inte som en kryssning med en rad vägval, utan som en plötslig förändring. Det lite högljudda spelet ligger också lite för nära det slags högljuddhet som pjäsen vill vända sig mot, liksom den sista halvtimmans grymma kyla spelar på publikens känslor på ett sätt som inte heller är väsensskilt från hur den tyska propagandan under 30-talet gestaltades.
Men ensemblen gör vad de kan. Melinda Kinnaman som Erika/Miklas är storartad, hon har hittat ett utrymme som vibrerar över scenen. Hannes Meidal, Elin Klinga, Hulda Lind Jóhannsdóttir och Magnus Ehrner måste även de nämnas för sina prestationer. Danilo Bejarano i titelrollen är dessvärre mer Danilo Bejarano, än den högaktade, geniale skådespelaren Hendrik Höfgen vars uppgång och fall här faller platt.
