Med barnets blick på människan

Hur man berättar om ett samhälle man vantrivs i

helskärm

Det här med barn … vad var det nu de var bra för? Ångestdämpare, projektionsytor för ouppfyllda drömmar, egobegränsare? Eller som främmande väsen som ur sin annorlunda position kläcker småputtriga visdomar att le åt, att profitera på?

Med viss bävan tar jag plats i Dramatens lilla salong för att tillsammans med en välansad premiärpublik se vad John Ajvide Lindqvist och regissören Tomas Alfredson gjort med en samling barn­citat ihopsamlade från förskolebarn och sammansatta till en vuxenpjäs.

Det finns något alltför smart i grundidén – att låta barnamunnars lustigheter bli manus åt ett samtal som förs mellan affärsklädda vuxna runt ett sammanträdesbord. Att låta tokigheten krocka med tråkigheten – naturligtvis uppnås en komisk, lätt absurd effekt – vad skulle ­annars hända?

Men Ajvide Lindqvist och ­Alfredson är ännu lite smartare än så. De krånglar sig ur det givna och effektsökande med hjälp av ett finurligt sammansatt manus och en precis regi som med Jan Lundbergs scenografi ger en stram och formsäker inramning. Och framför allt med en ensemble känsliga skådespelare som närmar sig sina lösryckta och skruvade repliker med stort allvar. De bygger en liten värld där runt mötesbordet, ett litet samhälle där någon vill leka chef, någon annan bli älskad, en tredje vara i fred, en fjärde bara leka. Någon bli sårad, någon förstår inte spelets regler, någon utnyttjar sin makt, någon fuskar, någon är hjälpsam. Ur det spretiga textflödet uppstår ett drama.

Jag förälskar mig i tur och ordning i Jan Waldekranz oberäkneliga chefstyp, Jennie Silfverhjelms beskäftiga medlöpare, Per Mattssons filur, Irene Lindhs charmerande rebell och Ivan Mathias Peterssons tafatte nykomling. De fångar något mitt emellan barnet och den vuxne, mellan de fasta samhällsstrukturerna och fantasins anarki.

Även om Ett informellt samtal om den nuvarande situationen då och då ändå landar i det putslustiga, och i stora delar framför allt är rolig, har man gjort något annat än att bara stjäla barnets blick på världen för att skratta åt den och sedan ignorera den igen. Här blir den ett medel för att på ett nytt sätt åter berätta om att vara människa i det här samhället som vi byggt åt oss men vantrivs så förtvivlat i.