Grodor över Fruängen ger sopsorteringsångest

Publicerad 2013-10-28

Komiskt men med grund analys och för få konflikter

Kristoffer Kamiyasu i ”Grodregn över Fruängen”.

Komiskt men med grund analys och för få konflikter

För inte alltför länge sedan ansågs det som en smula slarvigt kallades det militärindustriella komplexet vara ytterst ansvariga för världens eländiga tillstånd. I dag är det individen som skuldbeläggs och som ger syn för sägen åt Foucaults teorier om hur maktens påbud internaliseras av individen till den grad att hon tror sig själv herre över sina tankar. Så beter sig de sex rollerna i Anders Duus Grodregn över Fruängen. De har våldsam klimatångest och känner inga gränser för allt miljöpolitiskt korrekt de måste göra: sortera sopor, äta klimatsmart, undvika bilen, aldrig flyga, spara energi, kompostera, etc etc intill tidens globala uppvärmningsände.

Sven Haraldssons scenbild är en rätt illa underhållen sopstation, i fonden en spegelvägg där i rätt belysning publiken skymtar. Vi ska väl känna igen oss, på något vis. Det ska vi i alla fall i texten, där Josefin (Marika Lindström) tjatar på bostadsrättsföreningen Strutens (som i skam) sekreterare Johan (Kristofer Kamiyasu) om balkongkompostering, en av alla de plikter som får honom att förtvivla, eftersom hans handlingar är ett intet mot North Atlantic Garbage Patch, den synnerligen omfattande och geggiga sopström som uppstått i Atlanten. Hans fru Lina (Sofi Helleday) är trött på hans plikter, hon drömmer paradisön på andra sidan jorden, kanske finns där en gammal skatt nergrävd. Hennes mor har heller ingen tid att besöka henne, eftersom hon spelar bridge i Berlin eller går på glödande kol i Jönköping.

Här finns också Zara (Gloria Tapia), pjäsens kulturarbetare, vars uppdrag som clown antar allt mer av en förnedringsresa, liksom Ari (Emil Almén), en något udda existens med smak för gorillakostym. I princip handlar det om att det lilla livets plikter står i vägen för kampen mot de stora miljöproblemen, dessutom till priset av relationerna mellan individerna. Här finns flera träffsäkra scener, den ofta eftersträvansvärda igenkänningsfaktorn är således god. Men analysen är grund, konflikterna för få och slutet en smula platt. Spelet är dock gott, komedins anslag är det inget fel på och med lätt hand fångas en rad typer, och Sofi Helledays självsäkre styrelsemedlem, med prilla under läppen och tvärsäkra omdömen, är ett miniatyrporträtt av rang.

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.