Tillbaka till Sandlådan
Kim Lantz sluter cirkeln med Kent Anderssons politiska pjäs
Publicerad 2023-08-25
Skådespelaren Kim Lantz slog igenom på 1970-talet när Göteborg var som mest synonymt med bokstavsvänster, radikal teater och kollektivt skapande. Nu sluter han cirkeln och regisserar Kent Anderssons Sandlådan på Folkteatern – institutionen som på senare år tvingats försvara sig mot politisk och byråkratisk lynnighet, samtidigt som kulturintresserade unga strömmar till kvarteren kring Järntorget.
Tillsammans med en vältrimmad grupp amatörskådespelare levererar Lantz en lätt uppdaterad version av Kents (i Göteborg säger vi bara Kent) legendariska pjäs om barnen på den mångbottnade lekplatsen. Det blir en pigg, på gränsen till övertänd föreställning.
Lilla scenen stormas med replikskiften som smattrar likt hagel. Ganska snart släpper nervositeten och man hittar tempo, form och den okonstlade dialog vars drastiska vändningar är utmärkande för pjäsen.
I tur och ordning får vi lära känna individerna, deras roller i gruppen och, i förlängningen, deras plats i livet. Bråk om spadar och fantasihästar rinner över i minnen och uppgörelser med reaktionära föräldrar. Det blir brandtal om jämlikhet, samhälleliga ideal och krigshärdar. 68-andan så som den tog sig uttryck i Göteborg är närvarande, med samtida referenser som ringar in de frågor som fortfarande bränner. Här finns en oppositionell underton.
My Hellborg förkroppsligar barnperspektivet som flickan Monika, med inlevelse och ett exakt kalibrerat kroppsspråk. Katerina Tsurul gör ett rörande portätt av barnflickan Katya vars sorg över att bli misstänkliggjord känns högaktuell. Genom Monika Wedmark-Janssons känsliga tolkning av den ”fina” flickan Johanna påminns vi om hur snäva kvinnors villkor var, alldeles nyss.
Dramat kulminerar i monologen av ensamvargen ”Gajen”, intensivt gestaltad av Sören Jansson vars känsla för rytm är perfekt. Tre exempel på hur individer kommer till sin rätt tack vare en urstark, sammansvetsad ensemble.
Det är värt att ha i minnet hur ny, omvälvande och provocerande ”Sandlådan” var – tillsammans med Göteborgstrilogins första delar ”Flotten” och ”Hemmet” – när det begav sig. I dag är det inte uppseendeväckande att scenkonst tar politisk ställning, men det har inte alltid varit en självklarhet att konstnärer ska få ge sin syn på orättvisor, relationer och konflikter. Kent Andersson och Bengt Bratt var en del av en rörelse där de, jämte exempelvis Suzanne Osten, flyttade ramarna för vad teater kan vara och får göra.
