Underhållning i dess mest intelligenta form

På bara några få år har Jonas Hassen Khemiri blivit hela teater-Sveriges favoritdramatiker, så älskad för sitt annorlunda perspektiv att han riskerar att förvandlas till en av de där klichéerna som han så envist bekämpar. Nu spelas hans senaste pjäs parallellt på Riksteatern och Stockholms stadsteater. Fem gånger Gud – på pappret framstår en alldeles för tacksam historia om en patetisk dramalärares försök att sätta upp Strindbergs Ett drömspel med ett gäng struliga tonåringar, det är upplagt grovhuggen dumsatir som skapar nya klichéer i samma takt som gamla demonteras.

Men även denna gång gör han en stilfull piruett och förvandlar klyschorna till sina verktyg i den smarta humorns tjänst. Inte för att porträtten av de fem rollfigurerna egentligen fördjupas eller nyanseras utan för att själva den dramatiska överenskommelsen ifrågasätts och dekonstrueras. Berättelsens grundstenar plockas isär och den färdigtuggade tolkningen snubblar över bitarna.

Regissören Hugo Hansén har tagit vara på de metafiktiva elementen, lyft fram leken och lättheten i det drama som på Stadsteaterns scen i Skärholmen utspelar sig på en blankmålad, solgul fyrkant i ett annars svart rum. Idris, Olivia, Blanca och Sanoj, fyra förortskids sprängfyllda med attityd spelar sig själva med skiftande entusiasm. Och så Rolf, svenneläraren i den tunnhåriga medelålderns första stadium, med misslyckandet osande ur varje por. Tillsammans skapar de, slår sönder och återskapar den berättelse om ”vi” och ”dom” som iscensätts om och om igen i medierna och i våra medvetanden. Det är inte alldeles nytt och inte fullständigt klockrent i varje vändning, framför allt känns en del partier som drar mot den bredare samhällssatiren en smula trubbiga.

Men den unga ensemblen fångar med fingertoppskänsla nyanserna i varje lager av de konstruerade identiteterna. Lyckas pressa fram riktigt berörande ögonblick ur de ”personliga berättelser” pjäsens rollfigurer presenterar för varandra, mitt i dekonstruerandet av den fiktiva autenticiteten glimtar lite ”äkta” känsla fram.

Men framför allt är ”Fem gånger Gud” underhållning i dess mest intelligenta form – rappt, träffsäkert och samtida.

Jenny Aschenbrenner