Berusande Brecht

Publicerad 2015-12-01

Claes Wahlin ser en publikvänlig "Puntila” i Köpenhamn

Uppsättningen av Puntila ligger nära Brecht estetik.

Att spela Brecht som Brecht ville, är inte alldeles lätt. Sentimentaliteten är besvärande, fiktionsbrotten har blivit konvention.

Puntila, som Brecht författade i Finland efter Hella Wuolijokis berättelse om Roope Juntula, var liksom Puntila snäll och generös när han var berusad, ogin och snål när han väl nyktrat till. Chaplins film Stadens ljus, där den stackars luffaren endast är igenkänd av miljonären när denne är full, var också en inspirationskälla.

På Det Kongelige Teater har Staffan Valdemar Holm regisserat Puntila på brechtianskt vis. Texten är lätt redigerad, spelet riktat mot publiken, Hanns Eislers Puntila-sånger varvas med finska, sentimentala sånger. Den inledningsvis nästan överdrivet berusade Puntila (en magnifik Olaf Johannessen) får vrida sin kropp på ett sätt som minner om slapsticks.

Spelet sker i Bente Lykke Møllers stora plywoodlåda (Puntila är ju skogsägare), kostymerna i lite mörkare träfärger. Emellanåt faller plywoodstycken in, nedsparkade av de berusade eller av att Puntila och Matti (Lars Ranthe) brakar in på scenen i den vita Studebakern. Møller har också dristat sig till att ställa in en bastu, dock syns den bara från baksidan. Det är ett rent och ljust scenrum, lite som den finska sommarnatten som Puntila­ under sitt alkoholintag så gärna lo­vprisar.

Om uppsättningen ligger nära Brechts estetik, så finns här flera accenter. Främst den scen där de fyra flickor som kommit till Pun­tilas gård efter att denna förlovat sig med allihop i alkoholens tecken. De körs på porten, varefter de berättar sedelärande historier om hur män är. Eva, Puntilas dotter (Johanne Louise Schmidt), vandrar osynlig omkring och lyssnar, men fattar absolut ingenting.

När Puntila kört den tänkta mågen Attachén (Anuresh Rattan) på porten, för att gifta bort Eva med Matti, ger denne henne en lektion i att vara chaufförshustru. Här sätts hon på prov: överklass är överklass, underklass är underklass, och aldrig mötas de två. Alla komiska scener i kommunismens tecken blir en falsk ridå för klassamhällets stabilitet. Puntila beter sig som en chef ska göra för att hålla sina arbetare på plats.

Finska känslor, finsk vodka och finsk kärnmjölk stavas det komiska lockbetet: nationalismen som förevändning för att låta samhället förbli vid det gamla.­ I sista bilden hänger Pun­tila, övergiven av sin Matti, från taket. Han slutar varken att dricka eller dansa.

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.