Småputtrig vårkomedi en dröm i tweed

Dramatens nya trivselteatersatsning slår stort på romantiken

helskärm

En dröm i tweed – Dramatens nya trivselteatersatsning slår stort på romantiken runt ett svunnet brittiskt gentlemannaliv redan med den detaljrealistiska scenbilden signerad Jan Lundberg, ett lärarrum på en språkskola i Cambridge tidigt 1960-tal i färgskalan brunt, beiget och mossgrönt, komplett med slitna bruna läderfåtöljer och en åldrad gentleman djupt försjunken i sin egen värld. Gösta Ekman har regisserat Simon Grays melankoliska komedi Främmande språk. Komikern Henrik Dorsin gör Dramatendebut. Det är folkligt, det är fullsatt, men är det festligt?

Nja, föreställningen inleder betänkligt vingligt, med en fatal fördröjning mellan brittiskt rappa replikskiften och laddade understatements och ett tvekande skådespeleri, som vore man inte helt säker på dialogens bäring. Några av dessa ofullkomliga lärarfigurer som samlats inför ännu en kursstart framträder redan från start som riktiga, fullödiga människor: Per Svensson lika vänlige som evigt övergivne St John, som fastvuxen i sin fåtölj och i sin ensamhet. Nina Fex glättigt förnekande Anita och Kristina Törnqvist tappert kämpande Melanie, kvinnor med pumpsen på plats och det behagliga leendet fastklistrat ansiktet. Mycket handlar om att hålla fasad. Att inte tala om allt det som drabbar och rör om och som till sist ändå pyser fram i detta lilla slutna lärarrum där allt utspelar sig.

Men Per Mattssons rektor Eddie och Jan Waldecrantz studierektor Henry jagar ännu på premiären efter ord som inte hunnit lägga sig tillrätta i deras munnar, verkar som lite obekväma med dem. Henrik Dorsin snubblar in med en pliktskyldighet i slapsticksstuntsen, övertygar varken som komiskt eller rörande som den nya lärarvikarien Derek.

Det dröjer innan det lågmälda dramat om hur det kan vara att vara en människa stiger upp till ytan. Efter paus fokuseras energin med den orörlige och accelererande förvirrade St John som mittpunkt. Det tragikomiska i Marks (Andreas Rothlin Svensson) fruktlösa författarsträvan, det hisnande i Melanies desperation över sin elaka, sjuka mamma, det oändligt sorgliga i St Johns förspillda liv. Allt detta tätnar till en åtminstone trivsamt svartspräcklig komedi, mer småputtrig än brännande.Jenny