Passionerade damer pökar på i Paris

Amelie Björck ser ett underbart lesbiskt potpurri

avAmelie Björck

Foto: Sören Vilks
Tova Magnusson och Annika Hallin i ”Älskarinnor”.

Hatten av för Ann-Sofie Bárány som använder sin dramatikerbriljans och cred på institutionsteatrarna för att berätta lesbisk historia för en bred publik. Efter I Anna Freuds garderob (Göteborgs stadsteater 2014) får vi nu Älskarinnor, ett underbart potpurri från de litterära salongernas Paris i 1920-talets mellankrigstid.

James Joyce finns med på ett hörn som krävande manligt författaralibi. Hemingway, Picasso och övriga snubbar som hängde på bohemiska ”rive gauche” är däremot lyckligen utskrivna ur historien. I fokus: det sapfiska kollektivet kring Natalie Barneys salong, dominerat av rika amerikanskor i exil som drog till Europa för att leva ut sitt begär efter kvinnor och modernistiskt skapande.

Tova Magnusson gör en högspänd Barney i sidenstass och med ett ”dollargrin mellan benen”. Som klassmässig kontrast får vi den unga ”garçonnen” och krigsveteranen Marie, som genom Pierina Rizzos friska spel blir publikens bundsförvant, med utifrånblick på de rikas lekar. I hennes fattigvärld fördöms medellösa flickor i byxor.


Salongsbesökarna Gertrude Stein och Alice B Toklas besitter den långvariga kärlekens pondus. Elisabeth Carlsson, med mustaschskuggad överläpp, är rörande när hon i slutscenen sörjer sin Bulle, alltså den Gertrude som Maria Kulle spelat med härligt bred poet-auktoritet och ett ”skratt som en biffstek”. Det är fint hur Bárány plockar in dylika citat från samtida källor; spår av ett hängivet inläsningsarbete.

Fittan får i denna uppsättning en sällan skådad agens, hurra.

Philip Zandén må vara ett otippat val som regissör – men inte alla heteromän är blyga för kvinnlig sexualitet. Regin tar väl vara på textens passioner och rör sig glatt mellan melodram, buskis och varieté. Scenograf Zofi Lagerman Nilssons platå formad som kvinnokampens tecken gör sitt till; emellanåt suger ringen ner ett älskande par i sitt snurrande hål.

Fittan får i denna uppsättning en sällan skådad agens, hurra. Det är i stort sett bara Sandra Medinas nerviga eldsjäl Sylvia Beach (som startade boklådan Shakespeare & co) och Annika Hallins Sapfo-älskande hippie Renée Vivien som sätter litteraturen framför sexualiteten. Resten av damerna pökar på (deras konstnärliga arbete försiggår utomsceniskt).

Efter den första aktens karusell dyker tempot i andra akten ner mot botten, i relationskrisernas tid. Cilla Thorell glänser dock som Nightwood-författaren Djuna Barnes på tragisk dekis och när Susanne Gunnersens tordönsröstade Colette spelar upp sin älsklingsmelodram ”Mumien vaknar” är humorn tillbaka som drivkraft. Stumfilmspatetiken sitter som en smäck.

Efteråtperspektivet (60-tal?) i slutscenerna ter sig något abrupt och ditklistrat. Men det var längesedan jag lämnade teatern så upprymd och lässugen. Stein, Barney, Barnes, Colette – ypperligt stoff för en lesbisk läsecirkel.


ARTIKELN HANDLAR OM