Shakespeare på gränsen till revy

Claes Wahlin

Trettondagsafton tempotätt med fina insatser

helskärm

Ända till mitten av 1800-talet framfördes Shakespeares pjäser med en hel del musik. Man hade ända sedan restorationen i mitten av 1600-talet börjat skriva om, lägga till och på andra sätt anpassa pjäserna till moderna förhållanden. Så sker även i dag. En översättning kan ge pjäsen tendens, komedierna spelas sällan utan musik och teman som accentueras är sådana som vår samtid är upptagen av, just nu gärna genus och identitet.

I Trettondagsafton möter­ vi ett i renässansen populärt motiv, de förväxlade tvillingarna. Sebastian och Viola som båda lidit skeppsbrott tror sig ha överlevt sin tvilling. När Viola utklädd till man får gå ärenden mellan den förälskade Orsino och den svårflirtade Olivia blir Viola svag för Orsino, medan Olivia faller för Violas skepnad som Cesario. Sebastian dyker naturligtvis upp, vilket inte minskar förvirringen. I sista aktens slutscener får vi en typisk shakespearsk final, där innan allt faller på plats tiden tycks stå stilla: Rollfigurernas självrannsakan tävlar med deras förtjusning.

Åsa Melldahl iscensätter pjäsen på Dramaten som en förväxlingskomedi, varken mer eller mindre. Med levande musik i tid och dessvärre ofta otid, präglas kvällen av ett slags revy­estetik. Korta scener inspirerade av stumfilmens slapsticks som separeras, snarare än hålls samman av musiken. Utifrån de valda premisserna är tempot gott med en rad fina insatser från ensemblen. Alldeles uppenbart är Andreas T Olssons Andreas Bleek af Noosen en komisk seger; hans lätta tröghet undviker den tunga farsen. Moatjén Per Mattsson som Tobias Rap vet också att lägga replikerna, och bli så förtretad över Malvolio att han rent av tycks nyktra till. I övrigt har vi Alexandra Rapaports ombytliga Olivia, Jennie Silfverhjelm som med små medel gör stor roll av den intriganta Maria, liksom Sofia Pekkaris Viola håller uppmärksamheten i sin strategiska byxroll.

Malvolio ja, Björn Granath kan låta bitterheten lysa genom den sorgliga strebern och skulle mycket väl kunna ge rollen fler dimensioner än den förnedring som orsakas av de gula strumporna. Malvolio har flera likheter med Shylock i Köpmannen i Venedig. De är båda outsiders, liksom Antonio och Viola.

Shakespeares förväxlingar handlar om mer än genus, så även Trettondagsafton, vars komik bör skuggas av en svärta som får de bedragna i slutet att ana mer än förväxlad kärlek under en karneval från när det begav sig kring 1600 i Londons Middle Temple.