Dockor för alla storlekar
Cecilia Djurberg går på 60-årsfirande Marionetteaterns stora festival
Publicerad 2018-08-20
Vi har sannerligen inte skämts bort med internationella dockteaterfestivaler i Stockholm på senare år. Men när Marionetteatern nu fyller 60, firar de stort i dagarna fem med festivalen Pop up Puppets och bjuder utöver egna produktioner, som fina Du och jag, på flera utländska gästspel i och runt Kulturhuset.
Att dockteater passar både barn och vuxna är som ett återkommande mantra hos dess utövare, och första festivalhelgen illustrerar också väl konstformens spännvidd med hög kvalitet och blandad estetik för stora och små.
Här bäddar danska Mette Rosleff varmt in småttingpubliken i sin mysiga sovrumsföreställning Jeg kan huske alting. Dockhus, en rockorkester, dagisbarn och snabbköp poppar magiskt upp ur hennes jättestora säng, och kudden vecklas ut till en glimrande stjärnhimmel.
Vildare tempo har franska Compagnie la Pendues föreställninge Poli Dégaine. Från sin klassiska Kasperteaterlåda och med flitig publikkontakt utnyttjar de båda dockspelarna den språkliga utmaningen som brygga för interaktion. Polichinelle är den italienska motsvarigheten till Kasper och publiken får hjälpa till att översätta den fräcka figurens typiskt rafflande äventyr, som leder till mord men givetvis slutar med att han klarar sig helskinnad.
Kompaniet medverkar också med sin vuxenföreställning Tria Fata (spelas även 20/8), som är en både finstämd och grotesk dödskabaret. Enmansorkestern på trummor, dragspel och klarinett – ibland alla samtidigt – samspelar snitsigt med dockspelaren i denna burleska memento mori-historia, där en gammal dam i rullstol får besök av döden, men försöker be om uppskov genom att lämna ifrån sig ett ben (!) i taget. Hon ser sitt liv passera revy, från kejsarsnittet som vi får se modern fixa själv med en sticksåg, via fint skuggspelade minnen av kärlek och sorg, innan dödsdockan i sin bjällermössa slutligen skakar loss i en makaber segerdans.
Dockteaterns dokumenterade smak för burlesk manifesteras ytterligare av det portugisiska kompaniet A Tarumba. Med inspiration från Jaques Préverts surrealism och med ett stereotypt ryskt tilltal serveras den tramsigt underhållande This is not the Gogol’s Nose åt vuxna, som får sina näsor närgånget examinerade innan föreställningen börjar. Det blir ett kitchigt cadavre exquis-kollage, där en urspårad historia om kända, blonda makthavares näsor framförs med pappdockor, sjuttiotalsschlagers, en mekanisk toapapperskastare, glitter och såpbubblor.
Mest imponerande hittills på festivalen, som pågår till 22 augusti, är bulgariska Puppet’s Labs fysiskt starka tolkning av Albert Camus Myten om Sisyfos. Med få ord, mycket kropp, en dramatiskt rökig scenbild och mullrande ljuddesign, gestaltar Stoyan Doychev skickligt den existentiella frågan om livets meningslöshet och mytens oändliga stenrullande med sina förtjusande dystra dockhuvuden som har stretchiga kroppar av nylonstrumpbyxor.
