Studentpolitik som förstör för Sverige
Alla som varit studenter vet vad det handlar om: konsten att överleva en månad på studiemedel.
Hur man kände sig som en miljon spänn när utbetalningsblanketten från CSN ramlade ned i brevlådan. Och hur pengarna sedan tog slut snabbare än man trodde var möjligt.
Handen upp alla som levt den sista veckan varje månad på spagetti och ketchup.
Det enda sättet att klara sig någorlunda hyggligt var att dryga ut studiemedlen med att jobba extra. På sommaren, förstås, men helst även under terminerna. Men vem kunde få sådana jobb? De med kontakter kanske. Men vem har kontakter när man är nitton och just har flyttat till en ny stad?
Denna våg av lätt patetisk nostalgi kommer över mig när jag läser förslagen från Studiesociala kommitténs borgerliga ledamöter.
De vill visserligen öka möjligheten att jobba vid sidan av, och de vill höja studiemedlen med 400 kronor i månaden. Men de vill också förkorta det generella studiemedlet från sex till fyra år. Bara de som redan från början väljer längre utbildningar ska få pengar under längre tid.
Studenterna ska snabbt ta sig igenom utbildningen och ge sig ut i arbetslivet. Synd om den som väljer fel från början. Synd om den som tvekar, som kanske inte redan från början bestämt sig för vad han eller hon vill bli.
Förslaget går tvärs emot vad alla politiker talar om i högtidstalen. Att det behövs mer utbildning, inte mindre. Särskilt i dessa tider av ekonomisk kris. Då behöver vi fler som vågar ta steget in på universitetet.
I det läget blir de föreslagna gränserna direkt kontraproduktiva.
”Detta stuprörstänkande kring högre utbildning riskerar inte bara att låsa in människor i program och yrkesval de egentligen inte är intresserade av, det höjer också trösklarna väsentligt för de grupper som redan i dag i stor utsträckning står utanför högskolan”, skrev en rad studentorganisationer i Svenska Dagbladet förra veckan.
Studentorganisationerna pekar på det de borgerliga politikerna missar – studiemedlen är för låga. När jag slutade plugga för mer än femton år sedan fick man ungefär 7?000 kronor i månaden. I dag är ett normalt studiemedel knappt 8 000 kronor. Det som var för lite redan då har devalverats av den ekonomiska utvecklingen. Enligt studentorganisationen SFS måste varannan student få pengar från någon anhörig för att klara sig.
Samtidigt har kraven på återbetalning skärpts. Det var under den socialdemokratiska regeringen. Allt det där ingår rimligen i kalkylen när ungdomar, särskilt de som inte har någon akademisk bakgrund, avgör om det är värt att läsa vidare.
Enligt CSN minskar antalet som söker studiemedel. Och nu vill en grupp borgerliga politiker alltså begränsa antalet år. Utbildningsminister Lars Leijonborg var klädsamt skeptisk till förslaget, men han sa också att någon höjning av studiemedlen inte är aktuell.
Jag kan inte för mitt liv begripa hur den linjen skulle gynna Sverige som kunskapsnation.