Kryssningsrobotar kan inte skapa fred
De 59 amerikanska kryssningsmissilerna träffade den syriska flygbasen Shayrat några minuter i fem på morgonen, lokal tid. Samtidigt, på semesteranläggningen Mar-a-Lago i Florida, åt president Trump middag med den kinesiska presidenten Xi Jinping.
Ryssland och Israel lär ha varit informerade om attacken. Hela situationen andas global maktpolitik, och hot mot världsfreden. Hollywood hade inte kunnat skriva ett mer dramatiskt manus.
Snabba klipp mellan det tillfälliga situationsrummet fyllt av generaler, stridsfartygen i Medelhavet, flygbasen i Syrien, de middagsätande presidenterna och Kreml. Scenen hade försvarat sin plats i vilken presidentfilm eller TV-serie som helst.
Misslyckade krig
Det finns två texter som hade varit lätta att skriva i dag. Den ena skulle sluta i ett definitivt fördömande av det amerikanska anfallet. Den skulle ta avstamp i de misslyckade krigen i Afghanistan och Irak, och peka på hur vapenmakt hittills bara släppt lös ännu mer fanatism och ännu mera våld.
Den andra texten skulle tvärtom hylla det amerikanska anfallet. I den artikeln skulle vi konstatera att al Assads terror mot den egna befolkningen borde ha stoppats för länge sedan. Vi skulle slå fast att det måste gå en skarp linje vid användande av kemiska vapen, och att en ledare som använder förbjudna vapen måste avsättas.
Ingen av dessa texter skulle vara hederliga. Det är sant att al Assad ännu en gång passerat den röda linje som redan Barack Obama drog upp. Det är också sant att diktatorn använt sitt flygvapen för att angripa civila med allt från primitiva tunnbomber till giftgas, som i tisdags.
Ingen militär lösning
Det är å andra sidan också sant att konflikten i Syrien knappast har någon militär lösning, och att amerikanska bomber hittills mest skapat mer terror och ännu mer lidande. Dessutom signalerade Trumpadministrationen så sent som för en vecka sedan en större förståelse för regimen i Damaskus, något som kan ha bidragit till tisdagens gasangrepp.
I en kommentar konstaterar Stefan Löfven i dag att en lösning på konflikten måste utgå från FN:s säkerhetsråd, och att det lägger ett enormt ansvar på rådets permanenta medlemmar.
I ljuset av säkerhetsrådets misslyckanden kan den inställningen framstå som en smula naiv. FN har inte precis någon lysande historia att peka på när det gäller Syrien.
Löfven har rätt
Ändå har Löfven rätt. I dagens geopolitiska situation, där komplexa konflikter runt om i världen hela tiden riskerar att växa till globala säkerhetshot, krävs samarbete. Och säkerhetsrådet i FN är den plattform som finns.
Mycket få sörjer i dag den syriska flygbasen, men ingen bör å andra sidan inbilla sig att kryssningsmissiler eller en avsiktligt oförutsägbar amerikansk president kommer att skapa fred i Syrien.
FN:s säkerhetsråd är redan kallat till möte. Nu krävs det resultat.