Ni försökte slå barnen svenska

Tornedalens historia måste berättas igen och igen

Pajala ligger i hjärtat av Tornedalen.

”Meänkieli”, vårt språk, var väldigt länge inte alls vårt.

Det var fel, något som skulle slås ur barn.

Barn som sedan tystnade.

Barn som växte upp till vuxna som inte ville föra språket vidare till nya generationer. Språket de själva fick lida så mycket för att de kunde.

Förtrycket mot Tornedalingarna är berättelsen om klasshat, städernas förakt mot landet, statens överhöghet och rasbiologin som fick fäste i Sverige.

I skolorna i Tornedalen slogs barn för att de talade det enda språk de kunde. Så blev Meänkieli familjens språk, till värmen som bars vidare till nya generationer genom orden som inte fick uttalas i klassrummen eller på rasterna.

För även om staten slog, och de äldre hade fått lida för Meänkieli, blev det för andra generationer glada barndomsminnen, minnen av släktingar som förläget mumlade på svenska men blev hela, komplexa individer på tornedalsfinska.

Och vi lärde oss också meänkieli, fast vi inte skulle.

Men för många av oss blev språket halvt. Halvt som i att förstå nästan varje ord som yttrades, men inte kunna skriva och inte själv kunna prata. Snava på ändelser och ordföljd och stå där på andra sidan svenskheten som en halvfärdig produkt av statens brutalitet.

Tornedalen är människorna och människorna bär språket.

Tornedalen är berättelsen om den lilla flickan som sprang fram till sina bröder när de kom hem från skogen, körde fram näven och fodrande sa ”Anna mulle äijänpää!”, ”Ge mig gubbhuvud!”.

Gubbhuvudet var kungens och satt på enkronan. Enkronan pillades sedan raskt ner i golvspringorna vid spisen, glömdes bort och återfanns många år senare när golvet skulle renoveras.

Tornedalen är också kluriga män med bistra skrönor om att som liten ha sovit med knytnäven som huvudkudde och bältet som täcke.

Och andra män som efter 80 år fortfarande inte hade förlåtit nazismen i Tärendö under 30-talet.

Tornedalen är också han som brukade frusta att Stockholm ligger så avsides.

Vilket det ju också gör.

Svartaste vintermörker, ljusa sommarnätter. Mygg, knott och annan djävulskap. Älven, skogen, ängarna och de övergivna husen. Ekot av barndomens somrar och alla de som levde men inte längre finns kvar.

När regeringen nu bestämt sig för att utreda statens övergrepp mot Tornedalingarna är det för sent för många av de som skulle slås svenska i skolan.

En skola som föraktade dem och aldrig såg dem som hela människor.

Men för oss som stod dem nära blir det ett erkännande om att vad de utsattes för var fel. Att de förtjänade bättre än statens våldsamma försök att kuva dem. Att det faktiskt är en del av Sverige och svenskheten som någon måste ta ansvar för och en berättelse som inte får glömmas bort.

Sverige var en gång en stat som med våld försökte utplåna ett språk och en historia.

Ni slog barn till tystnad.

Men de blev aldrig så tysta att de inte berättade för oss som kom efter vad ni utsatte dem för.

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.

Följ ämnen i artikeln