Engelsk nationalism när den är som värst

Nordirländska poliser försöker släcka en brandbomb kastad av protestantiska lojalister under upplopp i Belfast 2013.

BELFASTIrland är allt förvånansvärt grönt, och jag blir illamående av att titta ut genom bussfönstret. Jag stirrar spänt efter en skymt av något som liknar en landsgräns. Blir lurad av en motorvägstull, ett boskapsstaket och ett par stenar på rad.

När vi verkligen passerat gränsen till Nordirland märks det bara på att skyltarna byter från kilometer till miles. Och att jag för första gången ser något som inte är grönt.

I Belfast luktar det gödsel. Kanske är det därför alla tanter på ön dränker sig i parfym? Efter ett par timmar känns det i alla fall knappt längre.

Nordirland fick ett eget styre med tillhörande parlament 2007. Det var en del av slutet på en 20-årig konflikt mellan öns protestanter och katoliker. De tidigare ville tillhöra Storbritannien, de senare Irland. Det egna parlamentet gav Nordirland mer självstyre och frihet. Men sedan ett år tillbaka har allt stått still, eftersom de lokala partierna inte lyckas kompromissa fram en regering.

Parlamentet ligger på en höjd. Som i en gangsterfilm kontrollerar säkerhetsvakterna bakluckan innan vi kör upp mot den palatsliknande byggnaden.

Han jobbade fram freden

Heltäckningsmatta, fula möbler och dålig belysning. Att komma in på Stephen Farrys kontor är som att ta ett kliv in i riktiga Storbritannien.
Farry är liberal parlamentsledamot och var med under fredsförhandlingarna på 90-talet.

Han sätter sig långt ifrån mig på brittiskt vis. Jag tar tag i min stol och hasar närmare över mattan.

Han ser snäll ut, blek och bred med lockigt hår och glasögon som smälter ihop med resten av ansiktet. Det är något med britter. De ser ut att vara på väg till mataffären för att köpa vitt skivat bröd hur mycket de än klär upp sig.

Behövs en nordirländsk röst

Stephen Farry är upprörd.

– Det är fruktansvärt frustrerande att jobba i ett parlament som inte fungerar. Inför Brexit behövs verkligen en enad röst från Nordirland. Att vi inte har någon regering visar hur dåligt läget är, samhället här har inte varit såhär polariserat sedan eldupphöret 1994.

Betyder det att fredsavtalet inte fungerat?

– Avtalet i sig var inte perfekt, men det spelade ingen roll. Den stora utmaningen var att omsätta freden i praktiken. Efter eldupphöret tog det värsta våldet slut, men den politiska uppdelningen fanns kvar. Terrorismen ersattes av ett lågintensivt våld, förklarar Stephen Farry.

Han tror att polariseringen orsakats av snålhet.

– Folk har inte varit generösa de senaste åren. Båda sidor bryr sig bara om sina egna intressen, vilket gör att de inte litar på varandra. De träffas inte, interagerar inte alls.

England måste svälja stoltheten

Nästa vecka ska Europas regeringschefer diskutera läget i brexitförhandlingarna. Storbritanniens premiärminister Theresa May har inte presenterat något riktigt innehåll sedan december förra året, och hennes svaga regering förlorade förra veckan ännu mer makt till landets parlament. Framför allt lyckas hon inte komma överens med EU om en lösning för Nordirland.

Det bästa för ön vore om England svalde stoltheten och blåste av hela utträdet. Det näst bästa vore att fortsätta handla med EU som tidigare och slippa känsliga gränskontroller mot Irland. En sådan lösning skulle också gynna Storbritannien ekonomiskt. Men rationella argument biter inte på ett projekt drivet av känsla och revanschlust.

Theresa May måste skrota samarbetet med Democratic Unionist Party. Att vara beroende av den ena extrema parten i en konflikt går inte ihop med balanserade lösningar och kompromisser.

Men så är också Brexit ett korståg i engelsk nationalism. Och den är både snål och hänsynslös.