Räkna med bråk, Tommy Waidelich
”Vilka är dina politiska förebilder?”
”Pär Nuder och Kjell-Olof Feldt.”
Man kan inte anklaga Tommy Waidelich, nyutnämnd ekonomisk-politisk talesperson för Socialdemokraterna, för att försöka stryka partivänstern medhårs. Kjell-Olof Feldt är för dem ungefär vad löntagarfonder är för Wallenbergdirektörer, eller kriget i Afghanistan för vänsterpartister. Ett rött skynke helt enkelt. Eller ett ljusblått, i detta fall.
Håkan Juholt bygger sitt nya lag. Än så länge består det i hög grad av män i en viss ålder och uppåt. Oron för att den närmsta kretsen blir en homogen, hö-höande mansbunker gnager.
Det är dock inte bara kvinnor och folk under 40 det är ont om runt Juholt. Det är magert med ekonomer också. Den enda disputerade ekonomen i Socialdemokraternas riksdagsgrupp, Thomas Östros, sparkades utan pardon från partiledningen i förra veckan.
Vad spelar det för roll? Ska det inte räcka med sunt förnuft och schyssta värderingar för att bygga ett mer jämlikt samhälle? Nej, det gör det inte. Utan djupare kunskaper blir orden bara floskler. Barnfattigdomen bör avskaffas på tio år. Men hur? Höjda barnbidrag, höjda ersättningsnivåer, sänkt skatt, en kombination av alla tre eller en helt annan modell? Seriöst samhällsbyggande måste utgå från seriösa analyser av människor som både har schyssta värderingar och kan räkna.
Det finns inget som vänstern tycker är så roligt som att häckla ekonomer. Men vi lever inte på 80- eller 90-talet. Det nyliberala paradigmet är över, även i ekonomkåren. Det kom en klimat- och en finanskris emellan. Ingen tror längre att marknader är rationella eller människan endimensionell. Möjligen med undantag för Anders Borg.
Finansministern har inte ekonomerna med sig längre, men väljarna tror honom fortfarande. För att övertyga dem räcker det inte med att säga att Borg har fel. Man måste visa det också, genom att ha en bättre modell. Och för att kunna ta fram det krävs folk som kan räkna.
I gårdagens DN pekade Håkan Juholt och Tommy Waideich ut vad de tycker är viktigt: jobb, utbildning, näringspolitik. Det var inget fel med artikeln, tvärtom kändes den som den saknade pusselbiten i Juholts installationstal. Men det svåra är kvar – att ta fram förslag som löser problemen.
Efter valförlusten 1979 såg Kjell-Olof Feldt till att Socialdemokraterna och LO gemensamt tog fram ny politik för att möta krisen. Resultatet blev programmet Framtid för Sverige, som man gick till val på 1982. Och vann.
Nu räcker inte en arbetsgrupp. Socialdemokraterna måste öppna sig för akademiker och bygga broar till forskarvärlden. En idé som väckts är att få fart på Arbetarrörelsens ekonomiska råd igen, en annan att skapa ett riktigt utredningskansli.
Det kanske är det han syftar på, Waidelich. Vi får väl se.