Åh, om jag skrev som Lagercrantz

Att jag inte läst honom på allvar tidigare! Olof Lagercrantz är en fin bekantskap. Han visar hur angeläget och vackert man kan skriva. ”Vårt sekel är reserverat för lögnen – artiklar 1938-1993 med några anslutande dagboksanteckningar” (red: Niklas Nåsander) väcker glädje över journalistiken.

Olof Lagercrantz, under många år kulturchef och chefredaktör på Dagens Nyheter, vägrade acceptera tidningens roll som liberalt rättesnöre. Han öppnade tidningen för vänsterradikaler och varnade för mediekoncentration. Han kom i konflikt med ägarna.

Om Albert Bonnier sa Olof Lagercrantz: ”Hans älsklingsord är lojalitet. Var gång han uttalar det rasslar kedjorna”.

Språket var Lagercrantz bästa vän. Han kommenterar Nils Ferlin, Sara Lidman och Gunnar Ekelöf. Hans stilistik riskerar hela tiden att överglänsa deras. Men Lagercrantz satte aldrig sig själv i första rummet. Han drabbades aldrig av jag-sjukan. Varje verk Lagercrantz anmälde tog han på allvar. Det fria meningsutbytet var viktigast av allt.

”Ni kommer att göra invändningar. Ni blir kanske ursinnig och vill slänga boken ifrån er. Lika ofta kommer ni att känna att ni mött en människa med levande samvete i bröstet, som talar om ting som är angelägna för honom och för oss alla. Se hans bok som ett debattinlägg och fortsätt debatten”, skrev Lagercrantz om Göran Palms politiska essäsamling ”En orättvis betraktelse”.

Dagens Nyheter hade ingen liberal i Olof Lagercrantz. ”Det kan betyda generös. Det kan vara beteckningen på en folkpartist. Ordet har för mig förlorat varje kraft. Jag använder det ej”, sa han.

Lagercrantz var, sin borgerliga bakgrund till trots, snarare socialist. Jag tolkar honom som en frihetlig sådan. Lika självklart som Lagercrantz kritiserade näringslivets sätt att utnyttja människor i arbetskraften, kritiserade han pampfasoner i arbetarrörelsen. Det viktiga var att se människan. Inte systemen hon sitter fast i eller organisationerna som säger sig representera henne.

Lagercrantz bevakade gruvstrejken i Kiruna vintern 1969–1970 och uppmanade samhällstopparna att tala direkt med arbetarna:

”De fem tusen arbetarna borde ha rätt att tala med LKAB:s styrelse eller med regeringen. Vi är väl ändå inte ett så paragrafstyrt land att inte människorna kommer före stadgarna!”

Finast av allt, till och med finare än Lagercrantz människosyn, var hans ständiga självrannsakan. ”Själv hör jag till dem som har lätt att bli gripen av medkänsla. Men jag misstror sedan länge mina egna tårar. En viss självbelåtenhet följer med som vore jag en bra människa därför att jag blir rörd”, skrev Lagercrantz.

Bara kloka människor bedriver sådan självkritik.

Följ ämnen i artikeln