Skolnostalgin leder ingenstans, Björklund
På en punkt består arbetsfördelningen för Alliansen. Skolpolitiken lämnar man över till Jan Björklund som nu - mot alla odds - lett ännu ett riksmöte i sitt parti. Med tanke på hans facit efter åtta år på utbildningsdepartementet är det ganska märkligt.
I huvudsak tycks Björklund hämta sin utbildningspolitiska vision från 1970-talet. Då var det kepsen av, kritdammande genomgångar på svarta tavlan och fyraårig teknisk på gymnasiet som gällde.
Att det dessutom var snus i taket, mellanöl på helgen och knasiga jeans har folkpartiledaren nog glömt.
Förfärlig syn på snickare
Nu samlar Björklund allianspartierna runt ännu ett av sina 70-talsminnen, tvååriga yrkesutbildningar på gymnasiet. Det fungerade ju då, så varför inte nu?
På köpet, och viktigare, har han övertygat de andra om en av sina käpphästar, nämligen att yrkesutbildningarna inte ska ge behörighet till högre studier.
Att Ulf Kristersson och Annie Lööf låter Björklund återlansera den tanken är ganska förbryllande. Inte bara för att den avslöjar en rätt förfärlig syn på praktiska yrken, de som utför dem och ungdomar som drömmer om en framtid som undersköterska, snickare eller kock.
Björklunds idéer har också prövats, och havererat. När han 2011 tog bort behörigheten ur kursplanen sjönk det redan låga antalet sökande till de yrkesförberedande programmen. Det har skapat kompetensbrist och tvingat unga att välja bort sin drömutbildning för att undvika en återvändsgränd.
Dessutom behöver också den som arbetar i ett LO-yrke kunskaper i sådant som svenska, engelska och matte, både i jobbet och som medborgare.
Kanske är det därför näringslivet så entydigt ställt sig bakom regeringens förslag. Remissvaret från Svenskt Näringsliv - samordnat med medlemsorganisationerna - är ett enda långt instämmande.
Återuppleva 70-talet
Direktörerna tillstyrker, tillstyrker och tillstyrker. De vill att programmen ska ge allmän behörighet, att de ska utökas och att det ska finnas utrymme att välja bort ämnen för den som verkligen vill.
Precis som regeringen föreslår med andra ord.
Ulf Kristersson och Annie Lööf har visat att de struntar i företagarnas åsikter om låglönelagar. Vill de verkligen ha ännu en konflikt med näringslivet för att Jan Björklund ska få återuppleva 1970-talet?