Romina Pourmokhtari pratar med sin spegel
Framtidsplaner som flykt undan vardagens konflikter
Klimatminister Romina Pourmokhtari är lite bekymrad för hur EU ska klara av att leva upp till sina egna klimatmål.
– Det finns ju många regeringar som hellre pratar om vilka mål ska vi ha än hur vi faktiskt ska leva upp till dem, säger hon till Svenska Dagbladet.
Jag kan inte låta bli att fundera på om klimatministern pratar med en spegel. Att hellre prata om mål än det som behövs för att leva upp till dem har ju blivit något av Pourmokhtaris signaturmelodi.
När hon innan jul visade upp ett snyggt diagram som beskrev hur utsläppen skulle minska byggde det på kraftigt höjd inblandning av biobränslen i bensin och diesel. Precis det regeringen just i praktiken tagit bort. Alla experter är nu eniga om att Sverige kommer att missa målet.
Om det inte skulle vara så allvarligt vore det lätt att göra sig rolig över den svenska klimatministern. Hon är verkligen en parodi på sig själv.
Ändå har Romina Pourmokhtari på sätt och vis rätt. Det är verkligen många regeringar som hellre pratar om avlägsna mål än om de åtgärder som behövs för att nå dem. De storslagna planerna blir en flykt från vardagens uppoffringar. Och det gäller inte bara klimatet.
Massor av politikområden skulle behöva långsiktiga politiska beslut
Massor av politikområden skulle behöva långsiktiga politiska beslut och fasta villkor. Områden där det tar tid för förändringar att slå igenom och där både individer och företag måste kunna lita på förutsättningarna.
Hur länge har vi till exempel inte hört ministrar prata om storsatsningar på infrastrukturen? Eller på skolan och möjligheten till vidareutbildning i vuxen ålder? Hur många regeringar har inte talat om framtidens energisystem eller om behovet av krisberedskap i samhället?
Och då har vi ändå inte sagt något om bostadsbyggande, forskning eller pensioner.
Ändå vet vi precis hur det ser ut. Vägnätet är så dåligt att yrkeschaufförer får arbetsskador och bilar punktering. Tåg ställs in eller kommer för sent. Skolskandalerna följer på varandra medan utbildningsoligarkerna blir rikare.
Och när det gäller energin pratar Pourmokhtari och hennes kollegor på om kärnkraft som kanske ska byggas om tio år. Samtidigt som elnätet inte klarar kraven och investeringar i vindkraft fastnar i tillståndsprocesser.
Statsministern har firat Natomedlemskapet i ett par veckor nu. Men signalerna inifrån regeringen pekar inte på att finansministern tänker betala vad upprustningen av försvaret kostar.
Man talar hellre om vilka mål vi har än om vad vi ska göra för att nå dem, för att citera Romina Pourmokhtaris spegel. Och man pratar framför allt inte om den samsyn som behövs för att nå politiska resultat om två eller tre mandatperioder.
Tidöregeringen vill gärna ge intrycket att man ska göra rent hus med allt gammalt. Nästa regering måste förstås göra rent hus med Tidöpolitiken. Men i längden är frågan vart den här dansen fram och tillbaka tar Sverige. Och världen.