Var i helvete tog vänstern vägen?

Jonas Sjöstedt har just flyttat till Norrland, försvann han i skogen eller håller han helt enkelt på att avveckla sig själv?

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: URBAN ANDERSSON
Jonas Sjöstedts parti kunde ha organiserat en motståndsrörelse, men i stället har man givit sig på varandra

Hallå! Är det någon som har sett oppositionen? Den borde finnas här nu när Socialdemokraterna sänker skatten för de allra rikaste.
Den borde växa nu när äldreboenden läggs ut på Blocket. Högstbjudande får ta hand om de gamlingar som bor kvar.

Oppositionen borde organisera alla de som är besvikna på sjukvården, sjukpenningen och sjukersättningen, men inte hör vi några protester.

I veckan har Aftonbladet rapporterat om Motala kommun som sänker värmen på sina äldreboenden. ”De kan ha filtar”, menar det moderata kommunalrådet Kåre Friberg.


Mer än var tredje kommun är i kris. Enligt prognosen kommer 110 av Sveriges 290 kommuner att gå med underskott i år.

Via budgeten skickar regeringen visserligen åtta miljarder till den kommunala välfärden, men de pengarna förslår inte långt. Vi kan räkna med fortsatta besparingar inom vård, skola och omsorg. Det blir fler filtar till landets gamla.

Pengarna går i stället till skattesänkningar, friår och löften om en familjevecka för stressade föräldrar. Partierna bakom januariavtalet prioriterar unga och karriärsugna framför gamla och sjuka.

Det borde vara öppet mål för Jonas Sjöstedt.

Vänsterpartiet skulle lätt kunna samla upp emot 15 procent av den besvikna väljarkåren, men vänsterns partiledare syns inte till. Han har just flyttat till Norrland, försvann han i skogen eller håller han helt enkelt på att avveckla sig själv?

Stefan Löfven dumpade Vänsterpartiet för att i stället samarbeta med Miljöpartiet, Centern och Liberalerna. Det var självklart en stor besvikelse för Jonas Sjöstedt som siktat på en egen ministerpost, men samtidigt var det en möjlighet.

Vänsterpartiet kunde ha organiserat en motståndsrörelse, men i stället har man givit sig på varandra.

Nyligen riktade 23 kända vänsterpartister hård kritik mot partiledningen i en debattartikel i Svenska Dagbladet. En av dem som ville ha ett ”radikalare Vänsterparti” var Rossana Dinamarca som för ett år sedan lämnade politiken i protest. Det var ungefär samtidigt som partiveteranerna Stig Henriksson och Wiwi-Anne Johansson lämnade riksdagen och förre partiledaren Lars Ohly gick ett steg längre och lämnade partiet.

Ett mindre strömhopp alltså och det avslutades med att partiledningen kickade ut Amineh Kakabaveh varpå ytterligare tolv medlemmar brände partiböckerna. Anklagelserna har haglat och jag kan omöjligt redogöra för dem här då de skulle fylla en hel pappersupplaga av Aftonbladet.


Men det tror sjutton att det inte går att stödja ett parti vars medlemmar håller varandra i strupgrepp. Som den gamle vänsterledaren C H Hermansson sa redan 1969: ”Någon jävla ordning ska det vara i ett parti.”

Ibland får man helt enkelt hålla sams trots att man tycker olika. Annat är viktigare. Kanske kan de argaste vänsterpartisterna göra som socialdemokraterna i Reformisterna och fortsätta att vara partimedlemmar som driver opposition i sakfrågor.

Vi som tror på jämlikhet behöver all hjälp vi kan få. Vi behöver ett starkt vänsterparti och kanske kan även de inbäddade miljöpartisterna våga höja rösterna ibland.

Regeringen har lagt en budget som gynnar redan rika män. De får dela på 16 miljarder i skattesänkningar medan välfärden som sagt får hälften.

Vårdpersonalen pressas, två anställda får ta hand om 52 dementa på sju olika avdelningar. Hemtjänsten går på stressiga skift och glömmer en gammal kvinna som blir liggande på golvet i ett helt dygn.

Alla partier har inre spänningar. De får man leva med och just nu måste vänstern sluta sig samman för att rädda den svenska välfärden.


avEva Franchell

ARTIKELN HANDLAR OM