Barn till IS-terrorister är faktiskt människor

”IS-bruden” Shamima Begums knappt te veckor gamla bebis dog i torsdags i lunginflammation i ett flyktingläger i Syrien.  Den brittiska regeringen har dragit in hennes medborgarskap.

Att bryta den onda cirkeln av trauma, utanförskap och politisk extremism blir en stor utmaning.

Plötsligt känns det som en radikal åsikt att även besegrade fiender är människor.

”Om du stirrar in i avgrunden länge nog, så kommer avgrunden att stirra in i dig” skrev den tyske filosofen Friedrich Nietzsche och sociala medier visar hur rätt han hade. Värst är - som vanligt - riksdagsledamoten Hanif Bali (M): "Dessa IS-honor som nu tigger om att hämtas tillbaka nu borde låtas ruttna kvar där. Fullständigt irrelevant om deras jihadiavkommor är ”oskyldiga”." skrev han nyligen.

IS-honor?

Att se barn som "jihadiavkommor" verkar populärt på yttersta högerkanten. KDU-toppen Emil Moghaddam, delade en film på Twitter med IS-propaganda där ett litet barn skär i en nalle med kniv. "Är det någon som tänkt ut hur vi ska anpassa terroristernas barn till Sverige?" skrev han. Jonathan Bessou, M-politiker i Alingsås, delade samma film med kommentaren "Söta små varelser! Snart på en förskola nära dig." Inläggen sprids med vindens hastighet på nätet. Även utanför sociala medier pågår en tävling i tuff retorik. Moderaterna vill dra in medborgarskapet för terrorister som är svenskar. Sverigedemokraterna och GP:s ledarsida kräver retroaktiva straff. Det är Nietzsches avgrund vi ser i vitögat.

Även vårt ansvar

Sanningen smärtar, men på många sätt är IS existens ett misslyckande för Sveriges och andra västländers arbete mot radikalisering och våldsbejakande islamism. Många av terroristerna är västerländska exportvaror från städer som London, Paris och Örebro som mördat och våldtagit sig fram i fjärran land. Vi har därför utan tvekan ett ansvar för att städa upp detta, både militärt och rättsligt.

Det rimliga är att mördarna på något sätt kan dömas på plats så att deras offer får upprättelse. Framförallt var det andra muslimer och minoritetsgrupper i Irak och Syrien som dödades, våldtogs och plågades under IS terror och det är framförallt de som behöver rättvisa och få veta sanningen.

Man kan ha goda invändningar mot rättegångar i "kalifatets" närområde. Situationen är kaotisk, Europa har knappast brist på domstolar och Irak och Syrien respekterar inte rättstatens principer. Båda länderna tillämpar dessutom dödsstraff och Syrien brukar med jämna mellanrum släppa ut terrorister när det passar av inrikespolitiska skäl. Ett annat förslag har därför varit att IS-terroristerna ska dömas i sina hemländer, många gånger i Europa. Det är en ganska klumpig lösning eftersom både vittnen och teknisk bevisning finns på plats och hemländerna dessutom är måttligt intresserade av att få hem terrorresenärerna.

IS-tribunal en mellanväg

Stefan Löfvens förslag om en särskild internationell IS-tribunal är en mellanväg som både garanterar rättsäkerhet och som kan placeras någonstans i regionen. Erfarenheterna från motsvarande internationella domstolar efter krigen i forna Jugoslavien och folkmordet i Rwanda är förhållandevis goda. Genom ett gediget arbete har man där identifierat och dömt enskilda gärningsmän och genom tusentals offentliga vittnesmål även kommit så nära sanningen som möjligt. Det är en väg som i varje fall bör prövas grundligt.

Men en tribunal löser inte frågan om vad vi ska göra med resten av de svenskar som överlevt IS "kalifat".

Hennes bebis dog

I torsdags dog den så kallade "IS-bruden" Shamima Begums knappt tre veckor gamla bebis i lunginflammation i ett syriskt flyktingläger. Så ser en politik som låter människor "ruttna kvar" ut i praktiken. Begum reste till IS som 15-åring från Bethnal Green i Storbritannien och den brittiska regeringen drog in hennes medborgarskap när hon ville återvända för ett par veckor sedan. En feministisk utrikespolitik behöver ha ett konsekvent kvinno- och barnperspektiv. Vi kan inte vända bort blicken inför bebisar med lunginflammation eller när civila kvinnor och barn från tidigare IS-kontrollerade områden nu svälter och torteras i händerna på beväpnade grupper. Enligt en rapport från människorättsorganisationen Human Rights Watch i veckan torteras och döms nu barn till IS-terrorister systematiskt under summariska rättegångar av lokala myndigheter. Tänker vi acceptera att svenska medborgare behandlas så?

Straffa inte barnen

Trots IS fasansfulla brott måste vi klara att skilja terrorister från civila. Och att straffa barn för vad deras för deras föräldrar gjort är faktiskt en befängd tanke. Så vad bör vi göra?

Första steget är att skruva ner populismen i debatten. Regeringen har ingen skyldighet - eller praktisk möjlighet - att hämta hem någon från konfliktzonerna i Irak och Syrien. Frågan handlar alltså om de personer som kommer hit av egen kraft eller som befinner sig i vissa flyktingläger där de kan få hjälp att komma till Sverige. Det är osäkert hur många det handlar om men det finns ingen laglig möjlighet att hindra svenska medborgare från att resa in i vårt land.

Myndigheterna måste därför bättre lösa uppgiften att skilja agnarna från vetet. De som kan misstänkas för brott måste lagföras, om en IS-tribunal inte visar sig vara möjlig behöver det göras det i Sverige. Oavsett vilket så ska vi inte tumma på rättstatens principer.

Omhänderta barnen

Sedan behöver civila kvinnor och barn få en verklig möjlighet att återanpassa sig till det svenska samhället. Det kräver i sin tur ett ordnat mottagande, något kommunerna i dagsläget inte är i närheten av. Barn som är traumatiserade eller skadade behöver få professionell hjälp och vi vet från forskning att detta kommer att ta tid. De som är i riskzonen för fortsatt radikalisering bör omhändertas enligt socialtjänstlagen och ges rimliga uppväxtvillkor. Att bryta den onda cirkeln av trauma, utanförskap och politisk extremism kommer utan tvekan att vara en stor utmaning. Men det är helt avgörande att det lyckas.

I grunden handlar kampen mot IS inte om territorium utan om idéer, vi vinner inte på slagfältet utan genom att leva som vi lär inför den mångmiljonpublik som nu bevittnar de sista akterna i dramat om terrorsektens död.