Pensionärer lever på smulor, banker gör jättevinster
I dag lever 225 000 pensionärer i Sverige under fattigdomsgränsen, nästan dubbelt så många som 2006. De byggde landet och nu har de inte ens 11 000 i månaden. Skamligt.
– Jobbskatteavdraget bidrog till att få upp den här andelen. När de som förvärvsarbetade blev rikare, då blev andelen fattiga pensionärer större, sa Ole Settergren, analyschef på Pensionsmyndigheten, till SVT i tisdags.
Men vad göra?
Det skulle kosta runt 4,5 miljarder kronor varje år att lyfta alla pensionärer över gränsen, ge dem i snitt 1700 kronor mer i månaden.
Det anses dyrt och det är det förstås. Efter åtta borgerliga år är välfärden lika hålig som en schweizerost.
Prioriteringar, prioriteringar. Pensionärer eller cancervård? Pensionärer eller A-kassa? (”Pensionärer eller invandrare?” Nä, den jämförelsen gör bara förljugna rasister som vill hitta svepskäl att stänga gränser, invandring är en samhällsekonomisk vinstaffär, fråga OECD.) Skolan? Polisen?
Allt är dyrt för en stat vars väljare röstat bort 140 miljarder kronor om året i skatteintäkter, pengar som gavs till rika och togs från behövande.
Samtidigt: Lysande tider för börsbolagen! Bara de fyra svenska storbankerna gjorde 104 miljarder kronor i vinst förra året, pengar som delas ut till aktieägarna samtidigt som personalen minskas som i alla andra bolag här i kvartalskapitalismens självcentrerade tidevarv.
Alla firmor slimmar och trimmar för att göra högre vinst samtidigt som arbetslösheten är enorm och arbetslöshet är inte bara dyrt för samhället, det är livsfarligt:
Människor med trygga arbeten ägnar sig sällan åt rasism eller terrorism, problem som tillskrivs religion men som främst hör ihop med klass. Fattigdom och ojämlikhet skapar bitterhet, frustration, hat.
Arbete – inte för att det är roligt – är fundamentet för ett gott samhälle. Jobb kan ordnas genom stora statliga projekt som att bygga kollektivtrafik och bostäder, Roosevelt-style. Men eftersom alla politiska tankar har fastnat i marknadsreligion händer ingenting. Istället närs en lika naiv som vansinnig dröm om att företag någon gång ska sluta stressa sin arbetskraft, anställa fler och därmed göra börsen besviken – bara två miljarder i vinst, bah!
Det kommer inte hända. Makteliten vill fortsätta tjäna 50 gånger mer än en industriarbetare, inte förarga sina ägare.
Staten borde beskatta företagen hårdare eller starta egna byggen, helst bägge.
Över 400 000 personer är arbetslösa i Sverige. Arbetsförmedlingen är havererad. Vraket beskrivs deprimerande tydligt i sociologen Roland Paulsens nya hyllande bok ”Vi bara lyder”, som med rätta beskrivits som en Kafka-skildring av det tröstlösa, meningslösa arbete som utförs av arbetsförmedlare som blivit arbetslinjens lakejer, ovilliga förtryckare som tvingar människor till kvasiverksamheter och att söka jobb som inte finns.
Alltså, sammanfattningsvis, läget i landet: Pensionärer lever på smulor. Arbetslösheten är skyhög. Storföretag gör jättevinster. Staten gör ingenting.
Jag orkar inte tänka på hur dumt allting är. Orkar inte. Jag håller andan och hoppas att just jag slipper bli sjuk eller arbetslös.