De tycker inte synd om unga
Tacka Gud för direktörer som talar klarspråk. Dag Klackenberg, vd för arbetsgivarorganisationen Svensk Handel, är en sådan direktör.
Han intervjuas i senaste numret av LO-Tidningen om avtalsrörelsen och säger där rakt ut varför hans organisation, den näst största inom Svenskt Näringsliv, vill ha sänkta ingångslöner:
”Det är inte för att vi tycker synd om ungdomarna som vi driver kravet på lägre ingångslöner. Det är för att det blir billigare och öppnar för en del av våra företag att anställa”.
Så blev det sagt. Arbetsgivarsidan och deras kompisar på liberala ledarsidor och tankesmedjor pratar ofta och mycket om hur viktigt det är med sänkta ingångslöner. Det är av omsorg om unga och invandrare. Det ska ge fler jobb. Det kommer att rädda ekonomin.
Vid en första anblick finns det en sorts rimlighet i argumentet att lägre löner gör att arbetsgivaren ska kunna anställa fler. Men sänkta ingångslöner minskar inte den arbetslöshet högern säger sig vilja komma åt. Lägre löner betyder mindre köpkraft och mindre efterfrågan på arbetskraft.
I de nordiska länderna är löneskillnaderna små och sysselsättningsgraden förhållandevis hög. I låglöneländer är arbetslösheten högre så något enkelt samband mellan lönespridning och arbetslöshet existerar helt enkelt inte.
Precis som Klackenberg säger handlar kraven om sänkta ingångslöner om att öka vinsten. Att det blir billigare att nyanställa i en bransch skapar en press nedåt på samtligas löner. Med lägre ingångslöner sjunker lönerna inom hela avtalsområdet.
Också de som arbetat länge drabbas av lägre lön och på sikt skapas en grupp av lågbetalda arbetare och större lönespridning. Det är det här som är arbetsgivarsidans och högerns dröm, ett samhälle där det är billigt att anställa men med fler arbetande fattiga.
Med Klackenbergs uttalande blir konflikten på arbetsmarknaden tydlig. Det är bra. För det handlar inte om välvilja utan om i grunden motstridiga intressen.