Folkhemmets soundtrack

Om vi tvingades peka ut det svenska folkhemmets röst skulle Sven-Erik Magnussons värmländska stämma ligga mycket bra till. Inte bara för att Tage Erlander skrev en text till Sven-Ingvars 70-tals album med Frödingtolkningar, eller för att bandet 1956 hade sin första spelning på en SSU-fest i Segmons Folkets hus.

Kanske handlar det inte ens om att låtar som “Ett litet rött paket” precis tolkar den stillsamma uppgivenhet inför klassamhället som varit det svenska samhällsbyggets grundton, eller att musikerna själva kom rakt ur arbetets vardag. Sven-Ingvars är det svenska folkhemmets soundtrack därför att bandet i 60 år lyckats fånga stämningarna i det svenska samhället.

Folkparksnätter, raggarbilar och kärleksbrev. Sådana saker.

Folkhemmets musik

Dansbandsmusik - trots allt är det så Sven-Ingvars kommer att bli ihågkommet - är helt enkelt vanligt folks musik. Och precis som folkhemmet självt har den ibland uppfattats som en smula töntig. Pålitlig, plikttrogen, provinsiell och lite brännvinsdoftande heterosexuell skulle man kunna säga. Dansbandmusik är hårt arbete, precis som vardagen. Men inte bara det.

Precis som hela dansbandsbranschen har Sven-Ingvars och Sven-Erik Magnusson gång på gång visat att folklighet inte är motsatsen till utveckling eller förnyelse. När bandet i början av 1990-talet fick publiken på Hultsfredsfestivalen att rocka loss till “Två mörka ögon” skapades ett slags kulturell bro i många familjer.

Musikeliten

Och den creddigaste svenska musikeliten har skrivit låtar åt Sven-Ingvars.

Dansmusiken lever. Den som tvivlar behöver egentligen bara besöka Orrskogsparken i Malung under festivalen i mitten av juli.

Nu är Sven-Erik Magnusson borta, precis som många i den generation som byggt folkhemmet. Men Sven-Ingvars musik kommer att finnas kvar, precis som tanken på ett anständigt samhälle. Kanske just därför att både tar vardagen på djupast allvar.

Följ ämnen i artikeln