Riktiga liberaler bör älska facket
6 januari 2016
Utrikespolitik
2015 var året då LO fick Nobels fredspris, inte i Sverige men väl i Tunisien.
Världens mest hedrande utmärkelse gick gemensamt till fackföreningen UGTT, arbetsgivarföreningen, en människorättsorganisation och det tunisiska advokatsamfundet.
Som enda land utvecklades Tunisien efter den arabiska våren mot demokrati och rättsstat, och denna kvartett var avgörande. Och kraften kom inte från politikerna eller det internationella samfundet, utan underifrån. Under den arabiska våren pratade många om detta som det nya normala, att folkviljan på allvar skulle bli en faktor i den politiska ekvationen och etablissemang över hela världen skulle tvingas anpassa sig till vanliga människors åsikter.
Men det blev inte riktigt så, i stället gjorde den auktoritära staten storstilad entré.
Året 2015 beskrivs ofta som misslyckat, dominerat av flyktingkris, IS framfart i Mellanöstern, terrordåd i Paris och rysk trupp i Ukraina. I Europa har den nationalkonservativa regeringen i Ungern fått sällskap av likasinnade i Polen som omedelbart angrepp författningsdomstolen och public service. Extremhögern är på frammarsch i väst och även partier med rötterna i nazistiska grupper, som svenska SD, står starkare än vid någon tidpunkt sedan andra världskriget.
Allt detta är naturligtvis korrekt. Men den känsla av hopplöshet som breder ut sig ger inte hela sanningen. Läget är dystert, men verktygen finns för att vända utvecklingen.
Den 31 december rapporterade Ekot att LO för första gången sedan 1995 fått fler medlemmar. Samma sak gäller TCO och Saco. Det är väldigt glädjande, den som står utanför facket är mycket utsatt, särskilt på vår allt mer osäkra arbetsmarknad.
Men det är också en liten byggsten i en global kamp för anständiga villkor, mänskliga rättigheter och demokrati. Ett arbete där Sverige, genom fackligt biståndsarbete, faktiskt står i första linjen.
I somras presenterade världsfacket, ITUC, en rapport om läget för de mänskliga rättigheterna i arbetslivet runt om i världen. Det är till stora delar en bedrövlig läsning.
I Saudiarabien och Förenade Arabemiraten lever hundratusentals migrantarbetare under slavliknande förhållanden. Svensk vapenexport dit verkar inte ha förbättrat situationen nämnvärt, trots sin uttalade ambition. Kungen av Swaziland har helt förbjudit fackföreningar och tvingat strejkande arbetare till jobbet med vapenmakt.
I elva länder har fackligt aktiva arbetare mördats på grund av sitt engagemang, 22 personer bara i Colombia. I 55 länder kan man bli arresterad och frihetsberövad för att man organiserar sig.
Värst är Vitryssland, följt av vår viktiga handelspartner Kina. Och läget blir allt värre.
Kränkningar av mänskliga rättigheter i arbetslivet hänger ofta ihop med brist på demokrati och politisk frihet. Och tvärtom, när människor organiserar sig fackligt ger det ofta kraft att kräva större förändringar av samhället.
Så var det när arbetarrörelsen tillsammans med liberalerna bröt mark för demokratin i vårt land och så är det än i dag.
Friheten att organisera sig är grunden.
För ett par år sedan träffade jag några unga fackliga aktivister i en så kallad ”industriell zon” utanför Rangoon i Burma. Flickorna var 16 år gamla och hade redan arbetat i textilindustrin i tre år.
Tills nyligen hade fackföreningar varit helt förbjudna och de hade bara ett fåtal medlemmar. Men kraven var enkla och raka: lön, arbetstider, anständiga villkor och skydd mot övergrepp från arbetsgivaren. De hade bokstavligen ingenting – utom sin organisation, sitt löfte till varandra. Enligt ITUC förekommer fortfarande systematiska kränkningar av mänskliga rättigheter i Burma, men i höstas genomfördes, för första gången sedan militärkuppen 1962, ett demokratiskt val i landet.
Nobelpristagaren Aung San Suu Kyis parti fick 86 procent av mandaten i det nationella parlamentet och militären har än så länge respekterat resultatet. Vägen till demokrati och frihet är ännu lång men Burma är en av de verkligt stora ljuspunkterna under året som gått.
Samtidigt är det uppenbart att det behövs nya allianser mellan progressiva krafter om inte världen ska börja snurra baklänges. I dag utmanas framstegstanken och solidariteten av en märklig blandning av konservativa, nationalistiska och fanatiskt religiösa krafter.
Inför detta har socialdemokrater, liberaler och gröna mer som förenar än som skiljer åt, ute i världen – och här hemma.
I Sverige finns en lång tradition bland liberaler av att se Socialdemokraterna och särskilt LO som en huvudmotståndare. Det är
begripligt som en historisk kvarleva från en tid då borgerligheten levde i permanent opposition, men i dag är den inställningen direkt kontraproduktiv.
Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.