En nanny går genom Sverige

Publicerad 2011-04-03

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Wilhelmina Wachtmeister är personalchef på Nannyakuten.

Blåjeans. Kanske en liten blå kofta. Rosa topp. Håret uppsatt i hästsvans. Och gärna ett par pärlörhängen, som Mickan i Solsidan.

”Den looken funkar. Den är väldigt, väldigt gångbar”, säger Wilhelmina Wachtmeister. Hon är personalchef på Nannyakuten, ett företag som hyr ut barnvaktshjälp till bättre bemedlade.

Kundkretsen är övre medelklass, överklass och adel, som Wachtmeister beskriver det i ett reportage i Svenska Dagbladet i veckan.

För att personalen riktigt ska smälta in hålls kurser, så att överklassens tjänstefolk ska förstå hur de förväntas bete sig.
Jag vet precis när jag slutade titta på Solsidan, succéserien på TV4. Det var i avsnittet när Mickan bjuder sin polska städerska på middag. Vidrigheten i den scenen var inte att Mickan föreslår att Dusanka ska åka på semester till Bahamas, trots att hon vet vad hon tjänar. Vidrigheten var hur tydligt det blev att Mickan tycker att Dusanka är en helt annan sort. Eftersom jag tillhör den ironiska generationen fattade jag att det var meningen att jag ska skratta ironiskt. Men det gick inte.

I Sverige ökar klyftorna mellan människor. Hundratusentals barn lever i fattigdom. Arbetskraftsinvandrade utnyttjas skamlöst för timlöner på 6 till 7 kronor.  Samtidigt kryllar det av nya tusenlapparna i fickorna på de med de högsta lönerna.

Moderaterna har vunnit två val på att inte i ord utmana den svenska välfärdsmodellen, vars kärna är jämlikhet.

Samtidigt är själva fundamentet i moderaternas politiska idé ökad ojämlikhet. Inte genom direkta attacker på skolan eller vården, utan genom att steg för steg öka  inkomstskillnaderna. Hittills har det skett genom att sabotera a-kassan och sänkta skatter. Jobbskatteavdrag för de som tjänar mycket. Sänkta anställningskostnader för lågbetalda tjänstejobb genom ett generöst RUT-avdrag. Resultatet: Solsidans ekonomiska styrka ökar, den ekonomiska tryggheten för de utan jobb undergrävs, samtidigt som nya vanor och beteenden etableras.

Det är inget fel med städjobb, eller att betala för att få städat. Men en samhällsmodell vars syfte systematiskt är att öka andelen som lever på Skuggsidan och gynna dem på Solsidan bör kallas vid sitt rätta namn. Klassamhälle, till exempel.

Nu kommer nästa steg, som är avgörande. Anders Borg sa i veckan i klartext det han hittills förnekat. Lägstalönerna ska ner. Nyanställda i kommuner och landsting tjänar för mycket, tycker han. Ingångslönerna är 16 070 kronor.

”Om jämlikhet inte är möjlig, då rustar sig medborgarna för ojämlikhet i sin vardag”, sa Håkan Juholt i sitt installationstal. Det är det som händer nu.

Samtidigt instruerar propagandaminister Per Schlingmann opolitiska tjänstemän i regeringskansliet hur de ska beskriva ”bilden av Sverige som ett reformland” och ”den svenska individualismen”.

Det Schlingmann försöker sälja är idén om att alla kan bli vinnare i ett system som bygger på ojämlikhet. Problemet är att det inte stämmer.
I USA håller den amerikanska drömmen nere fattiga människor i ett individuellt helvete. Lögnen om att alla kan lyckas sitter så djupt att gemensamma lösningar inte blir ett alternativ. I verkligheten är klassresor ovanliga i det förlovade landet. Inte för att skatterna är för höga, utan för att tillgången till vård, utbildning, kulturellt kapital och självkänsla är så ojämnt fördelade.

Det är svårt att ta politisk strid om människors drömmar. Stödet för RUT-avdraget är stort, trots att det utnyttjas av ett litet fåtal med höga inkomster. Kanske för att det för många blivit en del av idén om ett bättre liv, som en bättre bostad, mer tid för familjen eller möjlighet att resa. Att avskaffa det har troligen blivit en politisk omöjlighet. Och borgerligheten kan nog inte tänka sig något bättre än att reducera diskussionen om ett framväxande två tredjedelssamhälle till att handla om RUT-avdrag. Men frågan är större än så.

Anders Borg drömmer om ett låglöneproletariat som ska hålla nere arbetslösheten och inflationen. Han ser individer, utan andra drivkrafter än pengar. Vad hans samhälle gör med människans drömmar, självkänsla och faktiska möjligheter struntar han i.

Socialdemokratins kamp har handlat om frihet. Genom utbildning, många möjligheter, öppna dörrar. Genom anständiga löner och rättigheter på jobbet, inte bara som garant för en okej levnadsnivå, utan för själva människovärdet. Det ska gå att välja en annan väg än att slava hos överklassen, det ska inte krävas pärlörhängen eller hästsvans för att få ett jobb. För att det är förnedrande, för att det är ofrihet. För att människan inte är en vara.

Det sägs att barn på dagis har börjat leka Solsidan. Man undrar hur många som anmäler sig för rollen som städerskan Dusanka. Inte så många, skulle jag tro. Och knappast Anders Borgs barn.