En hyllning till alla som är annorlunda
Han ser syner, hör ormar prata, tror sig vara utvald att rädda världen. En av kompisarna bor ensam i skogsbrynet och umgås mest med underliga djur. En annan får anfall på nätterna och ylar mot fullmånen.
Det låter som ett solklart fall för psykvården. Kanske temat för ännu en artikel om den eftersatta ungdomspsykiatrin.
Så ser också myndigheterna på saken. Killen kräver övervakning, för sitt eget bästa. Institutionen där han befinner sig större delen av året ger för fria tyglar och borde stängas. Det är bara den kraftfulle föreståndaren som står i vägen.
Majoritetssamhället får inte ens veta vad som sker. När något går snett sopas spåren igen, som en ansvarsutredning i den svenska psykiatrin efter ännu ett våldsbrott.
Få saker är så tabubelagda som det ”psykiskt avvikande”. I författaren J K Rowlings litterära värld är det tvärtom. Det annorlunda är själva utgångspunkten för böckerna om Harry Potter, trolldomsförmågan det som öppnar en väg bort från Harrys elaka fosterfamilj.
Vännerna Ron och Hermione litar på Harry hur märkliga saker han än berättar. Halvjätten Hagrid i sin stuga är prickad och får inte jobba som lärare, men han är den bästa trygghet Harry och hans kompisar kan få.
Harry Potter-böckerna har många bottnar. Där finns äventyret, kampen mellan ont och gott, den första förälskelsen och en stor portion humor. De är förstås inga debattskrifter om det ena eller det andra.
J K Rowling gör likafullt en stor insats för toleransen och mångfalden. Harry och hans vänner flyr inte från läraren Lupin när de får reda på att han ibland förvandlas till varulv, de hjälper honom så gott de kan.
De onda Dödsätarna vill däremot göra sig av med alla halvblod, blandningar mellan riktiga trollkarlssläkter och barn från vanliga familjer. En ren och enhetlig trollkarlstam är målet.
Det är lätt att associera till auktoritära tider då de som utmanat normerna bränts på bål som häxor och kättare. Eller, på ett annat plan, till stigmatiseringen av den som någon gång fått diagnosen psykisk sjukdom.
J K Rowling vänder på perspektivet. Det är majoritetssamhället som inte förstår att tåg kan avgå från perrong nummer nio och tre kvart. Byråkraterna på Trolldomsministeriet kan inte tåla Hagrid men blundar för den verkliga faran därför att Lord Voldemorts anhängare kommer från etablerade, renrasiga familjer. Medierna låter sig manipuleras att utmåla Harry som farlig och hans vänner som sinnessjuka mördare.
Nu kastar sig världen över den sjunde boken för att se hur det slutar. Lika spännande är att fundera över hur det började, hur J K Rowling väckte miljoner barns läsglädje med berättelsen om att det är spännande att vara annorlunda.