Nio miljoner kronor är faktiskt fler än sju
Ingvar Persson sammanfattar en vecka där mycket handlat om bonusar.
Det finns ofta något oavsiktligt komiskt över riktigt stora direktörer i intervjusituationer, som Jacob Wallenbergs tv-framträdande i söndags. I egenskap av ordförande i styrelsen för banken SEB skulle han förklara varför chefernas fasta löner höjts.
”Om omgivningen upplever att det här är en lönehöjning, under de här tiderna. Det är självklart att de blir förbannade”, utbrast Wallenberg med höjda ögonbryn.
Men hur tänkte Jacob Wallenberg att det annars skulle uppfattas när chefens lön ändrades från sju till nio miljoner? Två miljoner är en ganska ordentlig lönehöjning, även om det inte blir någon bonus. Särskilt när banken begärt 15 miljarder från sina ägare och knackar på riksgäldens port för att få skattebetalarnas hjälp.
”Vi kom aldrig så här långt i diskussionen”, förklarade en leende Wallenberg.
Miljonerna är indragna, men frågan är om Jacob Wallenberg, Annika Falkengren och de andra egentligen förstått vad som gör folk så arga.
Direktörsbonusar är en rätt märkvärdig sak. Förr betalades arbetare med ackord, tjänstemän med månadslön. Nu har ackorden till stor del försvunnit från industrin. Där de finns kvar, till exempel i byggbranschen, är de ofta ifrågasatta.
Argumenten för fasta löner har varierat, men kan ändå sammanfattas i några punkter. Ackordslöner är krångliga för både företag och anställda. De höjer inte motivationen. Dessutom uppmuntrar ackorden stress och i värsta fall fusk. Så brukar det låta.
Samtidigt som ackorden har försvunnit från tempoarbeten har de införts för en helt annan grupp, landets direktörer. Till skillnad från sina anställda förstår direktörerna nämligen inte när styrelsen säger att kassaflödet måste öka, utgifterna minska eller vad det nu kan vara. De begriper bara om resultatet syns i den egna plånboken.
Medan den anställde som står vid maskinen förväntas göra skäl för sin lön behöver direktören en extra belöning i slutet. Och medan det är komplicerat att formulera en byggnadsarbetares uppgifter i en prislista går det utmärkt att prissätta målen för en bankdirektörs arbete.
Det är svårt att förstå, utom för Maud Olofsson. Hon deklarerar att direktörsbonusar behövs, eftersom byggnadsarbetare och sophämtare i likabehandlingens namn annars måste avstå från sina ackord.
Det kan kanske kallas ett slags rättvisa?
LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin har haft det tungt i bonusdebatt-en. Gång på gång har hon fått förklara skillnaden mellan bonus i Volvo, som hon är emot, och bonus i AMF, som hon först varit med och beslutat om och sedan avskaffat.
Argumentet att LO visserligen är emot bonusar, men ändå kan acceptera dem som ett sätt att få direktörerna att jobba, låter inte helt övertygande.
Jag kan förstå om LO-ordföranden är orolig. Rollen som både facklig företrädare och styrelseledamot i tunga bolag har skapat problem förr. Fråga Stig Malm.
Det som är svårare att förstå är varför just ordföranden ska representera LO där det ofrånkomligen måste göras kompromisser med organisationens mål. Wanja Lundby Wedin sitter i dag i nio bolagsstyrelser, inklusive styrelsen för den här tidningen.
För att uttrycka det försiktigt; det verkar riskabelt.