Malmö vägrar blunda för brott och orättvisor
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-11-25
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Hur ska man möta människors rädsla att bli slagna, rånade, våldtagna?
Jag tar tåget till Malmö för att lära mig mer om vad som hänt efter förra höstens svarta rubriker. Då svepte en våg av rån över staden. I Rosengård träffar jag stadsdelspolitikern Adrian Kaba (s).
– Det viktigaste för den politiska trovärdigheten är att ha en verklighetsbeskrivning som folk känner igen, säger han.
–?Att ta till sig problematiken och visa att man gör något åt den.
Vi sitter i Tysta rummet på det fantastiska biblioteket i centrum. Utanför hjälper personalen barn att hitta böcker på sina hemspråk, i läsrummet pluggar några tjejer läxor. Adrian Kaba har just kritiserat den orättvisa bilden av miljonprogramsområdet när en liten tjej öppnar dörren för att leta efter sin mössa. En av de 8?000 under 18 år i Rosengård, 40 procent av befolkningen. De allra flesta utan några problem med polisen.
En liten andel ungdomar begår brott, liksom tonåringar från andra delar av Malmö. Ändå är det alldeles för många rån, alldeles för många brottsoffer. Politikerna har valt att inte blunda. Malmö stad och polisen drog igång ett rejält arbete mot ungdomsbrotten. Adrian Kaba, som vuxit upp i Rosengård, gör sin del. Bland annat genom ett nätverk mot brott.
– Vi har saknat folkrörelser kring Malmös sociala problem. Ungdomsbrottsligheten är ett av dem, säger Adrian Kaba.
Efter brottsvågen tog han och riksdagsledamoten Luciano Astudillo kontakt med invandrarföreningarna i Malmö. Många ställde upp ideellt och hjälpte till att översätta information till sina modersmål. Nätverket ordnar möten, bland annat med polisens rånkommission, och diskuterar vad man kan göra.
– Vi vill förstås förhindra brotten, säger Adrian Kaba. Men också dra undan grunden för missnöjespartier.
Jag pratar med flera av Malmös eldsjälar. En av dem är Börje Aronsson, närpolischef i Rosengård. Han pekar på fotona av sina barn på fönsterbrädet.
– Mina barn har haft sommarjobb, vi har nätverk, många ungdomar här har det inte. De lever på en liten ö.
Grunden till problemen är segregationen, menar Börje Aronsson.
– Polisen kan göra så här mycket, säger han och mäter ut en decimeter med händerna.
–?Socialen, skolan ungefär lika mycket.
Så sträcker han ut armarna, en dryg meter mellan handflatorna.
–?Det här är vad som behövs. Arbete, integration.
Ändå har närpolisen gjort en hel del, tillsammans med skolan och socialtjänsten.
– En trygghetsmätning visade katastrofala siffror på att vistas ute för två år sen, nu har vi vänt det. De anmälda brotten minskar.
Närpoliserna går runt, hälsar på ungdomarna med deras namn. Mycket är kvar att göra. Knarket är ett stort problem, menar Börje Aronsson. Fortfarande begår ungdomar från olika delar av Malmö alldeles för många rån.
Ändå gör Malmö ett rejält försök.
– Man måste ha en kombination av alla delar, säger Adrian Kaba.
–?Både se de sociala orsakerna och att det finns brott som man måste bekämpa. Finns det gäng ska man bryta upp dem, på ett bra sätt, utan att skapa ännu mer gängmentalitet.