ÅSIKT

Än finns hopp för Socialdemokraterna

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: LASSE ALLARD
Lena Hjelm-Wallén
LEDARE

"Nu handlar debatten om att debatten bara handlar om migration" skrev SVT:s mångårige politiske kommentator Margit Silberstein i veckan.

Så är det.

Som ryska dockor. Debatten handlar om migration, debatten om debatten handlar om migration, debatten om det politiska spelet likaså, liksom mediedebatten om TV-debatten som bara handlar om... migration.

Nyhetsvärderingen på landets redaktioner har blivit ett cirkelresonemang, alla pratar om migration eftersom alla andra pratar om migration.

”Debatt om invandringens problem”

Efter valet 2010 skrev högerdebattörerna Johan Lundberg och Paulina Neuding en uppmärksammad debattartikel: ”Vi efterlyser en debatt om invandringens problem”.

Tanken var att SD:s framgångar kunde förklaras av att de demokratiska partierna pratat för lite om migrationens baksidor, och på fel sätt. Om vi inte börjar diskutera det negativa "riskerar SD att gå från att vara ett symptom på ett misslyckande, till att bli en politisk maktfaktor att räkna med." funderade de.

Artikeln blev inledningen på ett strategiskifte inom den opinionsbildade borgerligheten. Ledarsida efter ledarsida sällade sig till kören, parti efter parti bytte retorik.

I dag talar vi knappt om annat. Sedan snart fyra år dominerar invandring varje fråga och varje debatt. Kanske bör vi ta ett djupt andetag och likt Tage Danielsson i Karl Bertil Jonssons julafton ställa några frågor.
Är de borgerliga debattörerna nöjda nu? Har strategin fungerat? Ser det ut som att SD minskar? Eller var det egentligen aldrig meningen?

Splittrar vänstern

Historiskt har nationalism alltid splittrat vänstern. Högerpopulistiska partier hittar ofta hem till väljare som egentligen förlorar på deras politik. Donald Trump valdes till stor del av vit arbetarklass, liksom Nationella Fronten i Frankrike eller Dansk Folkeparti i Danmark. Förklaringen är att kultur helt enkelt varit viktigare i valet än ekonomiska frågor.

Problemet är att Margit Silberstein har rätt. Och när allt handlar om invandring finns bara en vinnare: Jimmie Åkesson.

För Socialdemokraterna är debatten en fälla. Varje gång de gör utspel om invandring blir frågorna lite viktigare och de riskerar att förlora väljare. När de pratar om annat lyssnar inte medierna.

Det finns ingen anledning att skönmåla läget. Enligt Socialdemokraternas valstrategi ska de få 31 procent i valet genom att vinna väljare som står och väger mellan S och Alliansen och mellan S och SD.

Men det fungerar inte.

Popcornmaskiner

Hittills har både Socialdemokraterna och Moderaterna försökt prata om de frågor väljarna tycker är viktiga snarare än att leda debatten. De verkar underskatta sin förmåga att lyfta andra frågor och nya perspektiv.
Resultatet blir kortsiktig taktik snarare än långsiktig strategi, partierna blir popcornmaskiner som sprutar ur sig förslag - böneutrop, en hemtjänstreform, något om moralpoliser, en förändring av polisutbildningen och så vidare.

Minns någon ens vem som föreslog vad i veckan som gick?
Fredrik Reinfeldts före detta talskrivare Moa Berglöf skämtade på Twitter om att hon först inte visste om Moderaterna var för eller mot moralpoliser.

Eller så skämtade hon inte.

Finns marginalväljarna?

En annan valrörelse är faktiskt möjlig. Enda sedan 1990-talets New Labour har partier varit besatta av idén om att vinna väljare som egentligen inte tycker om dem.

Metoden har kallats olika saker. Man har jagat "marginalväljare" eller "triangulerat". Det har funnits en mystisk "mitten" där alla behöver samlas för att inte stöta bort någon, och politiker har huggit av varje utstickande kroppsdel tills de inte längre gått att skilja från tapeten de står framför.

Men tänk om politik inte längre fungerar så? Tänk om det inte finns någon "mitten" och inga "marginalväljare" som vacklar mellan S och SD?

Tänk om en bättre strategi är att mobilisera sina egna väljare i de frågor där de redan gillar partiet och strunta i vad andra tycker?

Både moderater och socialdemokrater ligger under valresultatet från 2014. Då röstade nästan var tredje väljare på en trygg och traditionell Stefan Löfven. Sånt gillar folk. Det finns kanske en orsak till att Socialdemokraterna varit Sveriges största parti sedan snart hundra år.
Troligen att de är socialdemokrater.

Lena Hjelm Wallén kritisk

Att alla i medierna pratar om invandring betyder heller inte att vanligt folk gör det. För de allra flesta är det nog en av flera frågor i valet. Viktig - visst - men inte nödvändigtvis avgörande.

– Det är inte på grund av migrationspolitik som man kommer att rösta på Socialdemokraterna, som S-veteranen Lena Hjelm Wallén kritiskt konstaterade i veckan.

Hon är förmodligen partiets mest lojala arbetare i vingården - någonsin - och bär en enorm auktoritet. Att hon offentligt kommenterar en valrörelse är inget mindre än en intern politisk jordbävning.

Om Stefan Löfven vill ha en chans i höst måste han byta ämne nu. Vårt förslag är ett nytt valbudskap i tre behändiga punkter,

En värme att känna igen

✔ Den socialdemokratiska valrörelsen 2018 bör handla om sjukvård, skola och en trygg välfärd för alla. De 25 miljarder i tillskott som LO föreslog i veckan är en bra början.

Det är pensionärernas tur att få del av den växande kakan - ingen ska behöva lämna arbetslivet som fattigpensionär.

En moderatledd regering med stöd av Sverigedemokraterna kommer i stället att sänka skatten och öka klyftorna. Det gör Sverige svagare i en tid när vi behöver hålla ihop.

Ett parti som mobiliserar sina väljare med traditionell socialdemokratisk politik skulle naturligtvis få svårare att regera över blockgränsen. Å andra sidan är det loppet troligen kört i alla fall.

Men det skulle vara ett starkare och mer enat parti än i dag med en politik och en värme väljarna skulle känna igen.

ARTIKELN HANDLAR OM