Med Sabuni får SD dricka champagnen

Jimmie Åkesson kan sätta upp en skylt med texten ”Mission accomplished” på partihögkvarteret

Nyamko Sabuni (L) kandidat till partiledare

Den 26 april klockan 12:04 lades ett intressant dokument upp på ett slutet Facebookforum befolkat av många liberalpartister. Inlägget introducerades med att ett större opinionsinstitut "har på uppdrag av ett antal Nyamko Sabuni anhängare (Sic!) utfört en opinionsundersökning angående partiledarvalet. Undersökningen är statistiskt säkerställd."

Läser man den bifogade filen, som Aftonbladets ledarsida har fått tillgång till, framgår att nästan alla borgerliga väljare vill ha Nyamko Sabuni som partiledare i Liberalerna. Bland de som skulle rösta på M och KD föredrar hela 56 procent Sabuni medan bara 7 procent vill se Erik Ullenhag.

Dessutom visar mätningen att Sabuni kan dra nya väljare till partiet. Bland Alliansväljare uppger 40 procent att de skulle bli "något mer" eller "mycket mer" benägna att rösta på L med henne som ledare mot bara 13 för Erik Ullenhag och ynka 3 procent för Christer Nylander.

Siffrorna talar sitt tydliga språk, i varje fall om man ställer just dessa frågor. Men min undran är en helt annan, har offensiva opinionsmätningar använts på detta sätt i en intern partistrid förut?

Mätningar är dessutom jättedyra. "Ett antal Nyamko Sabuni anhängare" har tydligen både gott om pengar och vill verkligen, verkligen ha henne som partiledare.

I april hade övriga kandidater inte ens börjat kampanja men Sabuni var redan på andra varvet. Med en strid ström av utspel, intervjuer, hejarop från tunga liberaler och en tuff retorik hade hon snabbt etablerats som mediefavorit och övriga startfältet mäts nu mot henne.

I Dagens Nyheter kan vi få en ledtråd till hennes professionella kampanj. Tidningen pekar ut Johan Jakobsson, tidigare partisekreterare, som "en nyckelperson". Jakobsson fick avgå efter dataintrångsskandalen 2006 och är i dag "Founding partner" i konsultbyrån Nordic Public Affairs. På samma byrå finns även Martina Lind, tidigare stabschef åt Lars Leijonborg (L) och Markus Uvell, tidigare VD för Timbro och många fler.

Erik Ullenhag har valt ett annat tilltal. Med en slogan som "För ett snällare Sverige" ser han ut och låter som en svärmorsdröm.

"Om Liberalerna verkligen stirrar ned i sin själs avgrund kommer Erik Ullenhag förr eller senare vinka tillbaka." skrev Viktor Barth-Kron på högertidningen Kvartal i den mest träffsäkra kommentaren om partiledarvalet hittills.

Erik Ullenhag (L)

Liberalernas själ är verkligen snäll, så snäll att den ständigt vill berätta om det för alla som inte lyckats sätta sig i säkerhet.

Själen är även en besserwisser.

Innan jag blev journalist var jag lokalpolitiker och i varje kommunal nämnd jag suttit i har det funnits en folkpartist som berättat att någon stavat fel på sidan 43 i handlingarna.

”Det kommer alltid, förr eller senare, i varje politiskt tänkande varelses liv, en tidpunkt då man börjar hata Folkpartiet.” skrev dåvarande ledarskribenten Per Gudmundson i SvD i höstas. Han citerade tidningens tidigare politiske redaktör Håkan Hagwall. Men halva det politiska Sverige kan nog skriva under, inklusive många folkpartister.

Samtidigt har Liberalerna många gånger genom historien visat sig vara oumbärliga. De har sina rötter i 1800-talets grupperingar av redaktörer, ämbetsmän och företagare som stred för näringsfrihet, frihandel och allmän rösträtt i nära samarbete med nykterhetsrörelsen och frikyrkorna.

Det tidiga 1900-talets Liberala ledare Karl Staaff var personlig vän med S hövding Hjalmar Branting. Hans efterträdare Nils Edén bildade 1917 tillsammans med Socialdemokraterna den regering som införde allmän och lika rösträtt.

Något renodlat högerparti har man aldrig varit, och auktoritära locktoner har hållits kort. I modern tid har Liberalerna ofta samarbetat över blockgränsen när progressiva värderingar står på spel, från reformer av skattesystemet till fler pappamånader. Men efter valet i höstas när Moderaterna öppnade för att bilda regering med stöd av Sverigedemokraterna flyttade sig politikens kontinentalplattor.

Någonting gick sönder i borgerligheten, något som inte är lätt att laga. Förtroendet mellan dess liberala och konservativa stammar brast. På nationaldagen ställde sig Nyamko Sabuni resolut på den reaktionära sidan.

– Mångkultur är inte något att eftersträva, slog hon fast i Expressen och flörtade helt öppet med SD:s verklighetsbeskrivning och retorik.

Att barn ska få återförenas med sina föräldrar kallar hon "naiv" migrationspolitik. "Bara ut med de som kommer" var budskapet till de flyktingar hon hävdar inte har asylskäl.

Det kan låta illiberalt men är i själva verket fullt logiskt. Under hennes ledning kommer Liberalerna att tävla med moderater, kristdemokrater och sverigedemokrater om samma väljare. Och då måste man låta som Ebba Busch Thor.

Dagen efter gjorde Nyamko Sabuni ett försök att på Facebook delvis backa men skadan var redan skedd. Korten ligger på bordet.

På SD:s kansli firade de nog Sabunis uttalanden i Expressen med champagne. Om till och med toppliberaler lånar ens retorik är det dags att sätta upp en skylt med texten ”Mission accomplished” på partihögkvarteret.

När jag i höstas intervjuade tidigare statsministern Ingvar Carlsson (S) oroades han för det borgerliga flirtandet med krafter längst ut på högerkanten.

– Redan Herbert Tingsten visade att demokratin måste vara den övergripande ideologin. Högernationalism och kommunism ligger utanför. Jag brukar citera den danske rättsfilosofen Alf Ross: ”Man kan inte spela cricket med folk som kastar bomber”. Högernationalism är demokratins fiende, den ska vi inte tala med, mot den ska vi ta strid, säger han.

Det är i grund och botten detta Liberalernas partiledarstrid handlar om. Vill man gå samma väg som Moderaterna och Kristdemokraterna och öppna famnen för SD.? I så fall kan man välja Nyamko Sabuni, annars finns ju fler kandidater.

Vi lever i vredens tidsålder, hävdar den indiske författaren Pankaj Mishra. Donald Trump, Brexit och högernationalismens marsch genom Europa drivs alla av denna vrede. Den är vår tids formativa kraft på nätet och i parlamenten, ibland också på gatan.

Kan man då svara "För ett snällare Sverige" på tvärs med hela samhällsutvecklingen?

Kanske, kanske inte.

Men så verkar Liberalernas vägval se ut. Ska man segla dit vredens vindar just nu blåser – eller försöka vända dem?

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.