ÅSIKT

Löfven bör vara rädd för välfärds-Åkesson

Januariavtalet spelar SD i händerna

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: STEFAN JERREVÅNG
Januariavtalet spelar Jimmie Åkesson i händerna. Stefan Löfven bör inte underskatta SD.

Politiker stjäl som korpar. Det är ingen nyhet. Sloganen ”Ett mänskligare Sverige” användes som valaffisch av Folkpartiet 1970, av Socialdemokraterna 1991, av Folkpartiet igen 1998 och av Kristdemokraterna 2010. Då kompletterad av en bild på en gorilla.

Ordet ”Tillsammans” har nog förekommit på alla partiers valaffischer och 2010 snodde Moderaterna inte bara budskapet ”Alla ska med. Så enkelt är det.” av Socialdemokraterna utan hela affischen.

I veckan försökte Jimmie Åkesson stjäla välfärdspolitiken från Stefan Löfven.

Det är ihåligt, minst sagt. Men i sin skuggbudget lovar Sverigedemokraterna 30 miljarder mer till vård, skola och omsorg än Magdalena Andersson fram till 2022. SD säger även nej till borttagen värnskatt.

Man kan ha många invändningar. Magdalena Andersson kallar SD-budgeten en ”giftcocktail” för kommunerna där man ger med ena handen och tar med den andra. Det är sant. SD sparar 10 miljarder på en ospecificerad ”reform” av Arbetsförmedlingen och skrotar integrationspolitiken.

Dessutom är själva innehållet skrift i vatten, när det verkligen gäller brukar nämligen SD rösta för Moderaternas budget. Väljarna får Ulf Kristerssons politik oavsett vad Jimmie Åkesson lovar.

Men Stefan Löfven gör ett misstag om han underskattar sprängkraften i det som nu händer. I och med januariavtalet ser Jimmie Åkesson en gyllene chans att kritisera Socialdemokraterna från vänster och bygga förtroende i välfärdspolitiken. Allt medan S internt bråkar om invandring.

Jag tror att detta kan bli farligt på riktigt.

För att förstå vad som händer behöver vi gå tillbaka till 1990-talets politiska strider. Efter murens fall 1989 förklarades Socialdemokratin som död. Blandekonomi, röda fanor och välfärdsstat var ute – marknadsekonomi och satsa på dig själv var inne.

Svaret från vänster blev ”Den tredje vägen”, en slags blandning mellan höger och vänster. Strategin fick sitt genombrott i USA:s presidentval 1992 när Bill Clinton lanserade sitt parti som ”New Democrats”. 1997 vann Tony Blair i Storbritannien som ”New Labour” och året efter blev Gerhard Schröder S-märkt kansler i Tyskland med ”Die Neue Mitte”, den nya mitten.

Den tredje vägen byggde på en strategi som kallas ”triangulering”. Tanken är att man osentimentalt gör sig av med impopulära ståndpunkter och sedan klär sitt program i motståndarens färger, retorik och symboler.

Men efter Tony Blair hamnade triangulerings-strategin i vanrykte inom vänstern i hela västvärlden. Högervridningen uppfattades som ett svek av väljarna och Socialdemokratin har sedan dess befunnit sig i konstant kris.

Av medelvägen mellan höger och vänster blev en nyliberal sörja i mitten som ingen ville rösta på. Sen vann högern.

Man tycker att Socialdemokratin borde ha lärt sig.

Men i takt med SD:s framgångar har många socialdemokrater försökt återuppliva 90-talets triangulerings-strategi, fast mot Jimmie Åkesson. Ett S-uppror för minskad invandring pågår bland kommunalråd och även en traditionell vänstersosse som Göran Greider vill skärpa invandringspolitiken i ett försök att vinna tillbaka traditionella arbetarväljare. Finns måhända en "tredje väg" mellan S och SD?

Det Jimmie Åkesson gjorde i veckan var att syna den bluffen. Om Socialdemokraterna snubblar på bollen i välfärdspolitiken plockar han mer än gärna upp den. Och tyvärr lämnar januariavtalet öppet mål.

Själva avtalet skulle behöva förhandlas om – låt mig ta några konkreta exempel.

Fördelningspolitiken måste ändras. Avskaffandet av värnskatten innebär att den rikaste tiondelen av befolkningen tjänar dubbelt så mycket som någon annan på årets budget. SD har beskrivits som en lägereld av misstro där alla missnöjda kan samlas oavsett vad man är kritisk till. Om inte januariavtalet ändras och klyftorna fortsätter att öka kommer allt fler att samlas kring den lägerelden.

Tidtabellen behöver ändras för några av de mest uppmärksammade punkterna i uppgörelsen, nämligen arbetsmarknadspolitiken och anställningsskyddet, ändras. Att Arbetsförmedlingen har tagit skada av planerna på en snabb privatisering är uppenbart. Till och med Centerns Martin Ådahl, haveriets dirigent, talar nu om arbetsro.

Samma sak gäller anställningstryggheten. Förändringarna ska helst bygga på en överenskommelse mellan fack och arbetsgivare. Men eftersom arbetsmarknadens parter är upptagna av en lönerörelse är risken uppenbar att detta inte fungerar.

Vad tror ni händer om riksdagen river upp den svenska modellen och lagstiftar om minskat anställningsskydd på tröskeln till en lågkonjunktur?

I så fall kan vi nog lugnt se fram emot konflikter på en nivå utan motstycke i modern tid. Vad tror ni det gör med sammanhållningen i samhället? Och med ekonomin?

Sedan behöver välfärden akut få mer pengar. Aftonbladet har de senaste veckorna kunnat berätta om äldreboenden där man sänker rumstemperaturen och i stället erbjuder filtar, om äldre som inte får varm mat eller vårdtagare som får ligga med blöta blöjor.

Det är inte bara enskilda exempel – 110 av 290 kommuner kommer att gå med förlust.

Enligt januariavtalet ska statsbidragen till kommunerna fortsätta öka men i för låg takt. I stället finns vallöften som föräldravecka och det nya friåret, utvecklingstiden, med. Det är feltänkt. Kommuner och regioner bör gå före.

Även Annie Lööf borde slå en signal till sina lokala partivänner. Många av de kommuner som drabbas ligger i gamla centerbygder.

Magdalena Andersson kan börja prioritera om redan i vårbudgeten. Nya dyra reformer liksom onödiga avbetalningar på statsskulden bör skjutas på framtiden – nu är det välfärdens tur.

Socialdemokraternas ledning måste förstå det Jimmie Åkesson redan insett: bland Socialdemokraternas traditionella väljare kan SD vinna fler röster just nu med löften om pengar till kommunerna än med löften om minskad invandring.

Även januariavtalet är på flera punkter en ”giftcocktail”.

Så vad sägs om ett rejält S-uppror för mer pengar till välfärden?

avAnders Lindberg